Både Lincolns och Roosevelts liv blir film i år (i Steven Spielbergs Lincoln, 25 januari och Hyde park on Hudson, 5 juli) men om det inte skulle räcka av amerikansk hjältehistoria måste man se Zero dark 30, om den långa jakten på och tillfångatagandet av bin Ladin. Filmen ska enligt säljtexten inte ”tumma på sanningen” och CIA-agenten Maya är baserad på en verklig person, men man kan nog vänta sig att Zero dark 30 är ljussatt, kostymerad, dramatiserad och vinklad, för att inte säga regisserad enligt vinnarens syn på historien. Av Hurt locker-regissören Katherine Bigelow och med svenske Fares Fares i en av rollerna.

Veteranen Stefan Jarl (Modstrilogin, Underkastelsen) gör film mitt i tiden, film som säger oss något om oss själva, ofta genom genial dokumentär manipulation. I Godheten ger han sig på det nya klassamhället och förlusten av det gemensamma. Thommy Berggren medverkar i rollen som Den Girige och som sig själv, tillsammans med ekonomer och professorer som Richard Wilkinson och Kate Pickett (Jämlikhetsanden).

Små citroner gula (20 februari)

 

När Agnes plötsligt förlorar både pojkvännen och jobbet på lyxkrogen Le Bateau Bleu flyr hon hem till tryggheten i byn Länninge. Men så kommer ett telefonsamtal som förändrar allt… Hip hip hora!-regissören Teresa Fabik har gett sig i kast med Kajsa Ingemarssons roman Små citroner gula och fortsätter därmed skildra unga tjejer i komiska, pinsamma och utsatta situationer (13-åriga Sofia i Hip hip hora!, 18-åriga Maja i Prinsessa och nu 29-åriga Agnes).

 

Vi är sannerligen inte bortskämda med litauisk science fiction så nog måste Njutafilms distribution kallas en kulturgärning; i det här fallet återstår det väl att se, men absolut rent generellt. Vanishing waves beskrivs suggererande som en ”visuellt bländande technothriller om hur en ung mans nervcellstransplantation blir en färd in i en komatös kvinnas sinne – en erotisk metamorfos som luckrar upp hans mest undermedvetna instinkter och fantasier”. Regissören Kristina Buozytes film låter oemotståndligt hallucinogen

 

Haifaa al-Mansour är Saudiarabiens första kvinnliga regissör. Den gröna cykeln, som naturligtvis har premiär på internationella kvinnodagen, handlar om tioåriga Wadjda som drömmer om en underbar grön cykel. Men i Saudiarabien får inte små flickor cykla omkring på gatorna. Medan hennes mamma är upptagen med att övertyga pappan att inte ta sig en andra fru passar Wadjda på att försöka skaffa pengar så att hon kan köpa cykeln själv.

Skildringar som utspelas under nazismen prisas som aldrig förr, inom såväl film som litteratur. Göran Rosenberg och Ingrid Carlberg fick Augustpriset förra året för sina respektive böcker, Jan Troell fick pris i Montreal som bästa regissör för Dom över död man och Cate Shortlands överlevnadshistoria Lore fick priser för bästa film, bästa kvinnliga skådespelare, bästa foto och bästa musik under Stockholms filmfestival i november. Filmen handlar om förintelsen utifrån förlorarens perspektiv och utspelar sig kort efter Hitlers död. Tonårsflickan Lore konfronteras med sanningen och måste agera utifrån sin inre kompass när det tyska propagandamaskineriet raserats. ”Ett historiskt drama med tidlös elegans”, skrev juryn.

Att döma av en kortare förhandsvisning under Malmö filmdagar i fjol är Faro ett krypande kusligt och finstämt drama om frihet och kärlek mellan far och dotter. Pappan har mördat en man, polisen är honom på spåren och dottern kommer att omhändertas. Hon är meningen med hans liv, och han är trots sina brister hennes allt. Verkar lovande, inte minst om fotot är lika snyggt som i kritikerhyllade och Guldbaggevinnande Flickan, den förra filmen som regissören Fredrik Edfeldts och manusförfattaren Karin Arrhenius gjorde tillsammans.