Kategoriarkiv: Personer

Antoine Om Greasers (Subkultur)

Antoine's artiklar, Bilder, Flöde, Historia, Kultur, Mode, Musik, Personer

Greasers

Bildresultat för greasersGreasers 1970 Talet

Greaser är en subkultur som blev populärt under 1950 till 1960 talet. Det var arbetarklassens tonåringar och ungdomar i USA. Livsstilen förblev framträdande i mitten av 1960 talet, särskilt av vissa etniska grupper i förortsområden, särskilt italiensk amerikaner och latin amerikaner. Rock and roll musik, rockabilly och doo wop var viktiga delar av kulturen.

 

Historia

Etymologi av termen ”greaser”

Ordet ”greaser” har sitt ursprung från 1800 talet i USA som en nedsättande ord för fattiga arbetare, särskilt de av mexikansk eller italiensk härkomst. Begreppet användes senare för att referera till mekaniker. Och det användes inte för att hänvisa till den amerikanska subkulturen förrän på 1960 talet, även om det i denna mening
fortfarande framkallade en relation till maskinarbete. Namnet var givet på medlemmar i subkulturen på grund av deras karakteristiska smörjade hår.

 

Ursprunget till subkulturen och populariteten

Greaser livsstilen kan ha uppstått under tiden efter andra världskriget bland motorcykelklubbarna. De var vanligtvis etniska och från arbetarklasser, de hade intresse för hotrodkultur eller motorcykel. En handfull medelklassungdomar drogs till livsstilen för sin rebelliska inställning.

Ursprungliga greasers bestod mestadels av italiensk amerikaner i nordöstra USA och Chicanos i sydväst. Därmed antog ”greaser” etiketten en rasistisk status. 

Kläd Stil och Frisyrer

Bildresultat för greaser fashion 1950s

Det mest anmärkningsvärda kännetecknet för en greaser var de stylade frisyrer som de använde med hårprodukter som hårvax eller vaselin. Och det krävde ofta kamning för att upprätthållas. Frisyrerna togs från tidig rock and roll och rockabilly artister som Elvis Presley, bland dem var det Pompadour, och Duck’s Tail.

Frisyrer

Bildresultat för greaser fashion
Pompadour frisyr

Bildresultat för duck tail hair
Duck Tail Frisyr

Musik smak

I början av 1950 talet fanns ett betydande greaser intresse för doo-wop, det var en musikstil  som spridits till den amerikanska musiken genom afroamerikanska artister. Greasers var starkt förknippad med rock and roll.

Greaser Musik

https://www.youtube.com/results?search_query=1950%27s+greasers+music

 

Greaser Movies

https://www.imdb.com/list/ls063255987/

 

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

Bildresultat för greaser
Johnny Depp i filmen Cry Baby (1990)

Antoine Om Tupperware

Antoine's artiklar, Bilder, Flöde, Historia, Mat, Personer

Tupperware

Bildresultat för tupperware 1960

Bildresultat för tupperware 1960

Tupperware är ett varumärke för hushållsartiklar i plast.

Historia

Märket Tupperware registrerades av Earl Tupper i USA år 1946. 1938 var hans Tupperware Plastics Company den första som använde polyeten i hushållsvaror.

Bildresultat för Earl Tupper
Earl Tupper

På slutet av 1940-talet började man med direktförsäljning. På ett så kallat homeparty kunde kunderna få demonstration av produkterna och själv prova dem. Detta visade sig ge bra resultat och bra försäljningssiffror.

Tupperware kom till Europa 1960 när Mila Pond anordnade ett Tupperwareparty i Weybridge, England, och därefter till resten av Europa. Tupperware säljs nu i nästan 100 länder. De största marknaderna för Tupperware är: 1. Tyskland 2. USA 3. Mexiko 4. Frankrike 5. Australien.

Efter en nedgång i försäljningen på 90-talet har sortimentet förnyats och utökats för att passa en yngre målgrupp. Bland annat finns numera redskap i rostfritt stål i sortimentet.

Företagsstruktur

En Tupperwaredemonstration organiseras av en konsulent hemma (eller ibland på en arbetsplats) hos en värd som bjuder in vänner och grannar för en demonstration. En värd belönas med en ”Tackgåva” samt eventuellt ytterligare gratisprodukter baserat på försäljningen av deras demonstration. Något köptvång finns dock inte.

I de flesta länder är Tupperware organiserade i en MLM-struktur (Multi-level marketing) med säljarna (konsulenterna) i botten, teamledare steget ovanför, och distributörer i toppen. Skillnaden gentemot andra MLM-företag är att teamledare på högre nivåer måste få en inbjudan av företaget innan de kan bli distributörer, då antalet distributörer är begränsat och kontrolleras av företaget.

Tupperware Brands Corporation
Tupperware Brands Corporation logo.svg
Typ Publikt aktiebolag
NYSE: TUP
Huvudkontor USA Orlando, Florida, USA
Nyckelpersoner Rick Goings
Styrelseordförande
Patricia Stitzel
President Vd
Bransch Plastprodukter
Produkter Tupperware
Antal anställda 12 000 – December 2017
Historia
Grundat 1946
Grundare Earl Tupper
Ekonomi
Omsättning ▲ $ 2,255 miljarder
Rörelseresultat ▼ $ 185,1 miljoner
Vinst efter skatt ▼ $ -265,4 miljoner
Tillgångar ▼ $ 1,388 miljarder
Eget kapital ▼ $ -119,4 miljoner
Övrigt
Slogan Confidence becomes you.
Webbplats TupperwareBrands.com
Tupperware.com
Fotnoter Statistik från 2017 års bokslut.

Det fanns en serie som hette Eerie Indiana, i första avsnittet så handlade det om en dam och hennes söner som vill visa sina Foreverware produkter deras version av Tupperware, men helt normalt är det nog inte, se själva

Gå till länken nedan om ni vill se avsnittet 

https://www.dailymotion.com/video/x6f5iyg

En Artikel Av Antoine ”Anton” Humblot Holm

Antoine Om Film Musik

Antoine's artiklar, Bilder, Film, Flöde, Musik, Personer, Video

 Film Musik 

Bildresultat för composer

Kompositör

Kompositör, komponist eller tonsättare är titlar för en person som komponerar musik.

Tonsättare är i svenskt språkbruk den vanligaste beteckningen för en skapande konstnär vars huvuduppgift är att komponera. För yrkestonsättare i Sverige finns Föreningen svenska tonsättare (FST). Komponist är ursprungligen synonymt med tonsättare, men används också framför allt inom musikstilar som inte innebär att ”toner sätts”, till exempel elektronmusik. Skapare av populärmusik kallas även låtskrivare.

 

John Williams – Star Wars

John Williams Composer

Annan musik till filmer inkluderar musik från:

Terminator, Jurassic Park, Superman 1978 ,ET, Home Alone, Jaws, Harry Potter och Indiana Jones Raiders Of The Lost Ark

 

Danny Elfman – Batman 

Danny Elfman Composer

Annan musik till filmer inkluderar musik från:

Men in Black

Hans Zimmer – Pirates of the Caribbean

Hans Zimmer Composer

Annan musik till filmer inkluderar musik från:

Superman – Man Of Steel, Rain Man Och The Lion King

Howard Shore – The Lord of the Rings

Howard Shore Composer

Ennio Morricone – The Dollars Trilogy

Ennio Morricone Composer

 

John Carpenter – Halloween

Bildresultat för John Carpenter

 

Mike Oldfield – The Exorcist

Relaterad bild

”Jag tycker att musik i sig är helande. Det är ett explosivt uttryck för mänskligheten.
Det är något vi berörs av. Oavsett vilken kultur vi är från, alla älskar musik.” – Billy Joel

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

 

Antoine Om Mr Bean

Antoine's artiklar, Bilder, Flöde, Personer, Video

Mr Bean Och Teddy

Bildresultat för mr bean

 

Mr Bean är en komisk rollfigur skapad 1989 av britterna Rowan Atkinson och Richard Curtisoch spelad av Rowan Atkinson. Mr Bean lever ensam i en lägenhet tillsammans med sin nallebjörn Teddy. Mr Bean har sänts som ett antal TV-avsnitt mellan 1990 och 1995. Dessa skildrar hans udda agerande i ett antal för de flesta välbekanta situationer. Därefter gjordes 1997 långfilmen Bean – den totala katastroffilmen.

Figuren utvecklades ursprungligen av Atkinson medan han studerade vid universitetet i Oxford. Han beskrev Mr. Bean som ett barn i en vuxen mans kropp.

I ett av avsnitten, The Trouble with Mr Bean, skildras Mr Beans besök hos tandläkaren. Enligt engelsk television hade det avsnittet flest tittare.

2002 producerades en animerad tv-serie baserad på rollfiguren.

30 mars 2007 hade den andra filmen om Mr Bean svensk premiär, Mr Beans semester. I denna uppföljare till den första succéfilmen från 1997, åker Mr Bean på semester till franska rivieran. Denna semester blir dock kantad av diverse katastrofer och det hela kulminerar i en oväntad visning av Beans privata semestervideo på filmfestivalen i Cannes. Filmen är regisserad av Steve Bendelack (Little Britain, League of Gentlemen, Royle Family). Manuset skrevs av Richard Curtis (Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Bridget Jones dagbok, Love Actually med flera). Filmen har ett flertal paralleller till och anspelningar som Jacques Tati klassiska mästerverk Semestersabotören. Atkinson har även nämnt Tatis Monsieur Hulot som en inspiration till Mr. Bean.

Rowan Atkinson uppträdde även som Mr. Bean vid invigningsceremonin av olympiska sommarspelen 2012 i London.

 

Teddy

Bildresultat för mr bean teddy

Teddy är ”Den andra huvudpersonen” i Mr. Bean-serien. Han är Mr. Beans bästa vän, och då han inte är levande så är han ju en utmärkt motståndare i schack (lätt att vinna över). Han kan även användas som målarpensel eller disktrasa.

Serier

Mr Bean

Den tecknade Mr Bean

 

Filmer

Bean – Den Totala Katastroffilmen

Mr Beans semester

 

En Artikel Skapad Av Antoine ” Anton” Humblot

 

Antoine Om Brasiliansk Jiu-Jitsu (kampsport)

Antoine's artiklar, Bilder, Historia, Kultur, Personer

Brasiliansk Jiu-Jitsu

Bildresultat för jiu jitsu

 

Brailiansk jiujitsu (BJJ) är en brasiliansk kampsport utvecklad ur judo som i sin tur utvecklats av Jigoro Kano ur den traditionella japanska jujutsun. Brasiliansk jujutsu kallas även BJJ. Gracie Jiu-Jitsu (GJJ) kallas en mer ursprunglig variant som till skillnad från andra grenar av BJJ inte primärt för sig som en tävlingssport utan har självförsvar och verklig kamp som huvudsaklig inriktning. I GJJ tränar man även försvar mot slag och sparkar, vapen etc, vilket saknas i de flesta andra grenar.

Historia

Den brasilianska varianten av jujutsu är grundad av den brasilianska familjen Gracie. Från Kodokan Judo (Kano Ryu Jiu-jitsu) lades grunden av Jigoro Kano och Maeda Mitsuyo till vad som idag kallas brasiliansk jiu-jitsu.

Jigoro Kano

Bildresultat

Maeda Mitsuyo 

Bildresultat för Maeda MitsuyoMaeda Mitsuyo 

1915 flyttade Maeda till Brasilien där han blev känd som ”Conde Koma”, Stridens Greve. Carlos Gracie (numera kallad Carlos Sr.) började träna hos Maeda som 14-åring, ett sätt för Maeda att tacka Gestao, Carlos far, för all den hjälp han givit japanska invandrare.

Carlos Sr.

Bildresultat för Carlos Gracie

När Carlos blev lite äldre hade en ny typ av tävlingar spridit sig, Vale tudo. Carlos började tävla och mötte vem han än fick, oberoende av storlek och viktskillnad. Han förlorade inte en match. När han slutade tävla i Vale tudo, började han coacha sina yngre bröder, Oswaldo, Gastado, Jorge och Helio Gracie.

Maeda åkte slutligen tillbaka till Japan men Gracie-familjen fortsatte att utveckla sin jujutsustil. 1925 öppnade den första Gracie Jiu-Jitsu-klubben i Brasilien. Helio Gracie, den minste och yngste av bröderna fortsatte att utveckla teknikerna och dess tillämpningar. I dag, nästan 100 år efter att Maeda kom till Japan, är Gracie-familjen känd för sin stil, skicklighet och resultat inom grappling, jujutsu och NHB / MMA.

I Europa slog BJJ inte igenom förrän de tidiga Ultimate Fighting Championship, 1993 och framåt, då Royce Gracie (Helios son) besegrade många större, tyngre och starkare fighters med sin Gracie Jiu Jitsu. Folk började då inse att man måste kunna någon form av grappling för att kunna anse sig vara en bra fighter och att markkamp var viktigt.

 

Brasiliansk Jiu-Jitsu i Sverige

Svensk BJJ:s historia började 1996, då Alexandre Paiva med flera höll det första BJJ-seminariet på svensk mark efter inbjudan av sin elev Leif Hermansson som tidigare besökt hans klubb Alliance i Rio de Janeiro sommaren 2006 för 2 månaders intensiv träning. Platsen för detta seminarium var Leifs klubb Täby Budoklubb, numera Combat Academy, som än idag huserar landets äldsta BJJ-verksamhet. Året efter öppnade Rikard Andersson vad som möjligen är Sveriges näst äldsta BJJ-klubb och den första med enbart BJJ på schemat. Dessa klubbar följdes senare av bland annat Peter Blackwell och Christian Kennedy Grandi. Idag har organisationer som CHOKE BJJ, Alliance BJJ, Fightzone, Yamasaki Academy, Hilti BJJ, Team Brasa (före detta Master Team), Gracie Barra Sweden och Straight Blast Gym Sweden börjat växa rejält och en hel del Mundial (VM) vinnare huserar inom dessa organisationer, och detta tillsammans med tävlingar såsom Scandinavian Open, Exhale BJJ Championships etc gör att sporten är på frammarsch även i Sverige. BJJ är en av de mest centrala kampsporterna inom MMA (Mixed Martial Arts) och BJJ-fighters från Sverige har även tävlat i med framgång inom MMA, till exempel Rikard Andersson, Anders Thelin, David Bielkheden, Diego Gonzalez, Richard Bohlenius, Christian Dellevåg, och David Lejenäs.

Stilen

BJJ består till största delen markkamp, det vill säga brottning med lås och strypningar (submissions), eller newaza, men inkluderar även nedtagningar. BJJ innehåller inga typer av slag eller sparkar, även om den effektivt kan användas i kombination med dessa. Den s.k. Gracie Jiujitsu innehåller dock såväl slag och sparkar som försvar mot dessa. Väl på marken handlar det om att få en fördelaktig kontrollposition på din motståndare, varifrån du kan genomföra ett ledlås eller en strypning. I ett underläge försöker du återta en kontrollposition eller nå en mer neutral position. Vanliga positioner är side control, mount, guard och back mount.

Teknikerna är utformade på ett sådant sätt att ge största mekaniska fördel, exempelvis genom att använda positioner där du har bättre kontroll, rörlighet, balans, styrka eller hävarm. Det finns vanligen flertal kontringar på en och samma teknik.

Ett träningspass brukar innehålla uppvärmning, teknikträning, sparring och/eller fysträning. De flesta klubbar kör mer sparring och fys än andra jiujitsu-stilar i Sverige. Det finns dock skillnader mellan de olika klubbarna.

Man tränar både med och utan dräkt (gi). Det finns sex olika grader av bälten, vanligen används även streck för att indikera hur långt man är på väg till nästa bälte. Rött bälte innehas endast av ett fåtal personer i världen så som medlemmar i familjen Gracie samt några andra pionjärer inom sporten). Barn under 16 har fler färger, då man enligt såväl CBJJ och CBJJO som IGJJF inte får gradera sig till blått förrän vid 16 års ålder.

Det tar förhållandevis lång tid att gradera sig inom BJJ då kampsporten är mycket krävande. Stor vikt läggs vid tillämpning av tekniker (i exempelvis sparring eller situationsbaserad sparring) snarare än korrekt utförande. I regel tar det cirka två år att erhålla den första graderingsnivån (blått bälte).

I tävling är det förutom indelning på bälten även viktklasser, klasser för juniorer tillämpas också. Beroende på nivå finns det tekniker som är otillåtna beroende på högre skaderisk. Match vinns genom poäng, submission eller avbrott från domare.

Bälten 

Bältesnivåer

VitBJJ White Belt.svg

BlåBJJ Blue Belt.svg

LilaBJJ Purple Belt.svg

BrunBJJ Brown Belt.svg

SvartBJJ BlackBelt.svg

RödBJJ Red Belt.svg

 

Jiu-JIutsu Videor
https://www.youtube.com/results?search_query=jiu+jitsu+

 

Bildresultat för Jiu-Jitsu

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Humblot

Antoine Om Guillotine

Antoine's artiklar, Bilder, Flöde, Historia, Historiska händelser, Personer

Guillotine

Bildresultat för guillotine)

Giljotin (franska guillotine) eller fallbila är ett avrättningsverktyg som introducerades i Frankrike 1792 i samband med den franska revolutionen (skräckväldet). En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen och offret dör omedelbart.

Giljotinen var inte en helt ny uppfinning då olika sorters enklare fallbilor åtminstone sedan medeltiden har existerat före giljotinen men inte använts i samma skala. Giljotinen blev från franska revolutionen standardavrättningsverktyg i Frankrike och användes där sist 1977, i Tyskland 1966, i Schweiz 1940, i Sverige 1910


Joseph Guillotin

Giljotinen i Frankrike

Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade ett avrättningsinstrument som benämndes guillotine. De två kom efter experiment på djur och människolik fram till att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckvälde avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin. Vid skräckväldets höjdpunkt arrangerade man också massarkebuseringar, ibland med kanon. (Giljotinering var en för långsam metod för massavrättningar.)

Den sista offentliga avrättningen i Frankrike utfördes 1939 av Eugene Weidmann. Antalet avrättningar hade stadigt minskat i Frankrike fram till Vichyregimens tillträde 1940 som inledde en temporär ökning under andra världskriget då man även avrättade de första kvinnorna sedan 1800-talet. Efter kriget yttrade president De Gaulle sitt motstånd mot avrättningar av kvinnor, en uppfattning som senare presidenter delade och halshuggningar blev praxis endast i ett fåtal mycket brutala mordfall. 1977 giljotinerades Hamida Djandoubi som siste man i Frankrike och 1981 avskaffades dödsstraffet på initiativ av president François Mitterrand.

Namnet

Till en början kallades giljotinen bara för maskinen. Efter Ludvig XVI:s (franska Louis XVI) avrättning 1793 fick den namnet la louisette eller le louison, antingen efter kungen eller kirurgen som byggde den första maskinen. Det var inte förrän efter år 1800 som man för första gången började använda namnet giljotin, efter Dr. Joseph Guillotin. Detta är en av historiens ironier, då han var en av få dödsstraffmotståndare i dåtidens Frankrike. Han såg sitt förslag om införande av mekanisk avrättning som ett steg på vägen till att helt avskaffa dödsstraffet. I Tyskland använde man namnet Fallbeil (svenska: fallbila) istället för giljotin.

En Artikel Av Av Antoine ” Anton” Humblot

Antoine Om Samurajen

Antoine's artiklar, Bilder, Flöde, Historia, Kultur, Personer

Samurajen

Bildresultat för samurai

”Samuraiens väg återfinns i döden. Meditation om oundviklig död bör utföras dagligen. Varje dag när ens kropp och sinne är i fred, bör man meditera om att bli riven av pilar, gevär, spjut och svärd. Bärs bort av brinnande vågor. Slängas in i en stor eld. Att bli slagen av blixten, skakas till döden av en stor jordbävning. Faller från tusen-fots klippor, dör av sjukdom eller begår seppuku vid sin mästares död. Och varje dag, utan att misslyckas, bör man betrakta sig som död. Detta är substansen av Samuraiens väg.”

Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (700–1800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.

Heder Och Annat

Bushidō

Bildresultat för Bushidō

Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.

Citat

”Enligt vad en av de äldste sade, att slåss mot en fiende på slagfältet, det är som som en hök som tar en fågel. Trots att den träder in i en flock av tusen av dem, känner den ingen uppmärksamhet åt någon fågel än den som den först märkte.”

”Även om huvudet plötsligt skulle skäras av skulle krigaren kunna göra ytterligare en rörelse med säkerhet. Med krigiskt värde, om man blir som ett hämndigt spöke och visar stor beslutsamhet, trots att huvudet är avskuret, borde han inte dö.”

”När man har fattat ett beslut att döda en person, även om det kommer att bli mycket svårt att lyckas genom att fortsätta rakt fram, kommer det inte att tänka på att göra det på en lång rondellväg. Hans hjärta kan släcka, han kan sakna sin chans, och i stort sett kommer det inte bli någon framgång. Samurajens sätt är ett av omedelbarhet, och det är bäst att attackera med huvudet först.”

Seppuku

Bildresultat för Seppuku

Seppuku (切腹, används i skrift) även kallat harakiri (腹切り, används i tal), är en traditionell japansk självmordsmetod, varigenom en samuraj av hänsyn till sin heder (jämför bushido) tillfogar sig själv ett djupt knivhugg i magen följt av att en medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det var framförallt män som innehade samurajvärdighet, medan samurajkvinnor sedvanligen stötte en kortare dolk i halsen. Ett av de viktigare syftena med halshuggningen var att dölja den fruktansvärda smärta som medföljer denna procedur, det viktigaste för en samuraj var trots allt att visa mod i döden samt att inte visa smärta eller ångest, något som för de flesta var omöjligt. Seppuku utförs i en speciell ordning. Med den korta wakizashin sprättade samurajen upp sin mage, först vågrätt, sedan lodrätt. Han kunde också få huvudet kapat. Medhjälparen, kaishakunin, stod beredd att hugga in. Kunde man så var det fritt fram att själv skära av sig huvudet.

Historia

Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller som tilldelades förläningar då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.

Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.

År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Tokugawa-perioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.

Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877.

Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847-1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara. De kvinnliga samurajernas kamp är en av historiens bäst bevarade hemligheter.

Beväpning

Den klassiska beväpningen för samurajen är två svärd, ett långt och ett kort, tillsammans kallat daisho (vilket betyder stort och litet). Det långa svärdet, katana var förbjudet för icke-samurajer att bära. Detta svärd sades innehålla samurajens själ, och skulle hanteras med vördnad och respekt. Wakizashi, det kortare svärdet, kunde bland annat används för att begå seppuku, ett rituellt hederssjälvmord. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. Bågens väg finns kvar än idag, men nu som en kampkonst, kyudo, i Japan.

Andra vapen som samurajen använde var nodachi; ett ”fältsvärd” som var längre och tyngre än katanan och som var nästan omöjligt att använda när man satt till häst. Tanto var samurajens dolk; den kunde vara mycket avgörande vid tvåmansstrider. Ett annat vapen var naginata som kan beskrivas som ett svärd fastsatt i änden på en stång.

Vapen

Katana

Bildresultat för katana

Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, cirka 90–120 cm långt (en längd på tre till fyra shaku, där en shaku är ungefär 30,3 cm), med en klinga på 60–90 cm (två till tre shaku), i västvärlden även kallat samurajsvärd. Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder ”långt svärd”. Den krökta formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Krökt klinga ser man på ryttarsvärd från hela världen och underlättar hugg från hästryggen samt minskar risken att svärdet fastnar och slits ur ryttarens hand. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daishō. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.

Rustning

Bildresultat för samurai gear

Ursprung

Tōseigusokun utvecklades ur de tidigare rustningstyperna haramaki och dōmaru, som var anpassade för krigföring på fot. Tillverkningsmetoderna var modernare, bland annat fästes plattorna i gusokun ihop med hjälp av gångjärn. Visst inflytande från europeiska rustningar kan också noteras. Namnet tōseigusoku betyder på äldre japanska ”modern rustning”, men kom att bli i stort sett synonymt med samurajrustning längre fram.

Konstruktion

Itazane

Medan den äldre rustningstypen dōmaru var uppbyggd av små läder- eller metallplattor (kozane) sammanbundna med trådar i varje sida, byggdes gusokun upp av avlånga metallplattor (itazane). Detta underlättade tillverkning men minskade samurajens rörlighet, vilket förklarar att denna metod började användas först när soldaten i högre grad blev hästburen. Samtidigt är itazanekonstruktionen tåligare.

Chōtsugai

För att förhindra att rustningen blev alltför stel eller svår att i- och avklädas, ledades rustningen med hjälp av enkla gångjärn (chōtsugai). Antalet leder varierade mellan 2 och 6. Rustningarna kategoriserades ofta efter antalet leder, vanligast förekommande var 2 och 5.

Dō

För att skydda bättre förlängdes rustningen jämfört med dōmarun. Förlängningen gjordes oftast i enklare material eller med enklare metoder, till exempel med stora metallplattor. Dessa kunde utsmyckas i enlighet med bärarens smak och stil.

Erimawashi, kobire

Gattari, ukezutsu, machiuke

Under sengoku-tiden ökade antalet trupper på slagfälten, och för att urskilja vilken fraktion eller vilket förband en officer tillhörde försågs han med en slags stridsflagga. Gusokun hade fästen för ”flaggstången” på ryggen.

Kogusoku

Detta ”underställ” skyddade armar, ben och andra delar av kroppen som inte täcktes av rustningen. Genom ”lillrustningen” slapp dessutom bäraren att känna den tunga och hårda rustningen direkt mot huden.

Kabuto

Hjälmen skyddade huvud och ansikte. Under sengoku-tiden gjordes stora tekniska framsteg inom hjälmtillverkningen, men även förenklingar som verkade i motsatt riktning. Samurajens hjälm smyckades ofta rikligt. Se vidare separat artikel.

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm

Antoine Om Ninjas

Antoine's artiklar, Bilder, Flöde, Historia, Kultur, Personer, Video

Ninja 

Bildresultat för ninja

Ordet ninja (忍者, jap. ’dold person’), som består av orden nin och sha/ja, är japanska och kan översättas till ”dold person”. Ordet används som benämning för individer som praktiserar ninjutsu. Andra vanliga benämningar som använts historiskt är: shinobi no mono (忍びの者), Iga no mono(伊賀の者, jap. person från provinsen Iga) och Koga no mono (甲賀の者, jap. person från provinsen Koga). (忍者) En alternativ tolkning av ordet ninja är ”en person som uthärdar” men detta är sekundärt eftersom översättningen snarare blir ”en person som döljer” [underförstått sitt lidande]. Termen innebar i första hand en funktion än en speciell typ av krigare (jämför ”vaktpost”.) En ninja kunde således vara en helt vanlig soldat, som beordrades att spana på fienden eller en spion som aldrig satte sin fot på slagfältet. Populärhistoriker som Stephen Turnbull vill göra skillnad på ”professionella ninja” och tillfälliga ninja med detta är en anakronistisk analys enligt akademiska forskare såsom professor Karl Friday vid University of Georgia.

Under tiden för de stora inbördeskrigen (sengoku jidai) i Japan utvecklades Iga (i nuvarande Mie-prefekturen) och Koga (nuvarande Shiga-prefekturen) till viktiga centra för ”ninja”-aktiviteter. Båda dessa regioner var svårtillgängliga och glesbefolkade och styrdes av ett flertal mindre ledare medan övriga regioner kontrollerades av ”länsherrar” daimyo med mer betydande ekonomisk makt. Trakten var även hemvist för många invandrare från dåtidens Korea och Kina. Med sig förde de kontinentens kultur, religion och tekniska framsteg. Området var ovanligt rikt på tempel och heliga platser, vilket medförde tät trafik av tillbedjare, munkar och eremiter. Inte långt ifrån ligger Kyoto, det gamla Japans administrativa säte där även kejsaren bodde och verkade, och Japans livsnerv, Tokaido-vägen, mellan Edo(nuvarande Tokyo) och Kyoto sträcker sig även genom området. De samurajer som bodde där (kallade jisamurajer av historiker) slöt sig samman i mindre klaner och skyddade sig mot utomstående genom att förlägga sina byar på otillgängliga ställen, ofta skyddade av enkla fortifikationer. De fokuserade av uppenbara skäl på småskaliga krigsaktiviteter och var ofta tvungna att alliera sig med utomstående, mer inflytelserika klaner. Med tiden blev de kända för sin skicklighet i gerillakrigföring och spionage och detta ledde till att daimyō från andra provinser började använda dem (eller satte upp motsvarande enheter) i sina egna arméer. Detta var grunden för myten om ”ninja”-banden från Koga och Iga.

Det finns ingenting som tyder på att det skulle varit skamligt att fungera som ninja. Att använda spionage, ”fula trick” och bedrägeri var något som alla krigsherrar gjorde under tiden, inte minst Japans mest berömda shogun Tokugawa Ieyasu. Ninjutsu var heller inte hemligare än någon annan Bugei Juhappan (de 18 eller fler stridskonster en samuraj förväntades behärska), men när tiderna blev fredligare var ninjutsu inget man fördjupade sig i för att återknyta till gamla ”ärofulla” tider. De alltmer byråkratiserade samurajerna som fortfarande tränade specialiserade sig på duellerande, främst i formen av kenjutsu och iaijutsu (se kendo och iaido) och ninjutsu med flera gamla arter föll mer och mer i glömska. Enligt Karl Friday är det inte troligt att det fanns stridsskolor (ryuha) specialiserade på ninjutsu, även om det inte var ovanligt att ninjutsu ingick som del av träningen.

Kläder, Vapen och Annat

Kläder


Svärd

Ninjato Svärdet

Bildresultat för ninjato sword

Svärdet ska ha haft en eller flera av följande karakteristika:

Svärdet ska ha varit något kortare än ett samurajsvärd för att vara effektivare vid överraskning och i trånga utrymmen.

Svärdet ska ha varit rakt eftersom det varit för dyrt för ninjor att använda böjda svärd.

Svärdets skida ska ha varit längre än svärdet för att ge sken av att svärdet var längre.

Svärdets skida ska ha kunnat användas som blåsrör.

Svärdets skida ska ha kunna användas som snorkel när ninjan befann sig under vatten.

Svärdet ska ha haft en kraftig och stor parer-platta för att kunna användas som verktyg vid klättring och dylikt.

Ett svärd med detta namn ska ha brukats inom fäktsskolan Togakure-ryu.

Knivar

Tanto Kniv

Tanto kniven var en liten kniv som ninjas använde

Kast Vapen

Dessa saker var inga vapen utan dom användes som distraktion för att kunna överraska fienden dom kunde användas ibland som vapen genom att täcka toppen med gift eller nåt annat men för det mesta användes dom bara som distraktion 

Kast Stjärnor
(Shuriken)

Picture of Khoga Ninja Seven Point Sure Stick Throwing Star

Kast Knivar
(Kunai)

Pilar

Picture of Black Throwing Spikes

Klättrings Utrustning

Klättrings Krok

Picture of Ninja Carbon Steel Folding Grappling Hook

Klättrings Fot Spikar

Klättrings Hand Spikar

Picture of Ninja Shuko Climbing Hand Claws Set

Fällor

Tashibishi Caltrops

Dessa spiktyper la man eller slängde man på marken så att fienden skulle sluta jaga en men också skada deras fötter

Kolla in https://allninjagear.com för mer coola Ninja grejer

Videor

 

Läs om Samurajer tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/wp-admin/post.php?post=8594&action=edit

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm

 

C.S Lewis

Film, Jonas tycker tänker skriver, Kultur, Personer

Författaren C.S Lewis (Clive Staples Lewis) föddes 1898 i Belfast och var son till Albert Lewis och Florence Augusta Hamilton Lewis.
1908 dog Florence samma dag som Clives pappa fyllde år, samma år dog också hans bror och pappa och han blev skickad till Wynyard School i Watford i England.

I december 1916 gjorde han sin första resa till Oxford för att försöka ta en examen och från april 1917 var Lewis student på Oxfords universitet.

1917 tog han värvning i brittiska armén och skickades till Somme för att strida i första världskriget. Lewis sårades senare vid slaget om Arras och skickades hem till England igen.
Hans rumskamrat från Oxford Paddy Moore stupade i strid söder om Peronne.

C.S blev kristen efter att ha haft ett långt samtal med den blivande Sagan om Ringen författaren J.R.R. Tolkien som var katolik.

År 1950 kommer hans bok The Lion the Witch and the Wardrobe ut och den kommer att bli en av de mest populäraste böckerna i Narniakronologin.

Narniaböckerna är skrivna i ordningen:
1950: The Lion the Witch and the Wardrobe
1951: Prince Caspian: The Return to Narnia
1952:The Voyage of the Dawn Treader
1953: The Silver Chair
1954: The Horse and his Boy
1955: The Magician´s nephew
1956: The Last Battle

Men i den ordning som böckerna skrevs utspelas inte den historiska handlingen.
Den historiska ordningen är:
The Magician´s nephew
The Lion the Witch and the Wardrobe
The Horse and His Boy
Prince Caspian: The Return to Narnia
The Voyage of the Dawn Treader
The SilverChair
The Last Battle

Titeln Narnia kommer ifrån namnet på den italienska staden Narni.

C.S Lewis dog den 22 november 1963

 

Författaren James Matthew Barrie (J.M Barrie) föddes den 9 maj 1860 i Kirriemuier i Skottland.

Han studerade vid Edinburghs universitet och jobbade två år vid Nottingham Journal tills han 1885 åkte till London som frilansade journalist.

Den första riktiga succén som han skrev var en bok som hade titeln Auld Licht Idylls (1888) och innehöll sketcher från hans liv i Kirriemuier.

När James hade flyttat till London blev han nära vän med en person som hette Sylvia Llewlyn Davies, hon hade fyra barn som hette George, Michael, Peter och Jack.
Barnen skulle senare bli grunden till de borttappade pojkarna i böckerna om Peter Pan. Peter skulle bli den personen som Barrie skapade sin figur utifrån, Peter själv skulle senare kasta sig själv under ett tåg.

Peter Pan framträdde för första gången i en pjäs från 1902 som hade namnet The Little White Bird vilken senare ompublicerades 1906 med enbart kapitlen som innehöll Peter Pan och då under ett annat namn, nämligen Peter Pan i Kensington Gardens.
1911 kom den andra boken Peter Pan och Wendy ut. When Wendy Grew up An Afterthought som handlar om vad som hände med Wendy när hon blev vuxen var en epilog till pjäsen Peter Pan, or The Boy Who Wouldn’t Grow Up.
Det är ett verk där berättas om vad skulle hända om Wendy blev vuxen.

James Matthew Barrie dog den 19 juni 1937 i London.