Kategoriarkiv: Kultur
Antoine Om Greasers (Subkultur)
Greasers
Greasers 1970 Talet
Greaser är en subkultur som blev populärt under 1950 till 1960 talet. Det var arbetarklassens tonåringar och ungdomar i USA. Livsstilen förblev framträdande i mitten av 1960 talet, särskilt av vissa etniska grupper i förortsområden, särskilt italiensk amerikaner och latin amerikaner. Rock and roll musik, rockabilly och doo wop var viktiga delar av kulturen.
Historia
Etymologi av termen ”greaser”
Ordet ”greaser” har sitt ursprung från 1800 talet i USA som en nedsättande ord för fattiga arbetare, särskilt de av mexikansk eller italiensk härkomst. Begreppet användes senare för att referera till mekaniker. Och det användes inte för att hänvisa till den amerikanska subkulturen förrän på 1960 talet, även om det i denna mening
fortfarande framkallade en relation till maskinarbete. Namnet var givet på medlemmar i subkulturen på grund av deras karakteristiska smörjade hår.
Ursprunget till subkulturen och populariteten
Greaser livsstilen kan ha uppstått under tiden efter andra världskriget bland motorcykelklubbarna. De var vanligtvis etniska och från arbetarklasser, de hade intresse för hotrodkultur eller motorcykel. En handfull medelklassungdomar drogs till livsstilen för sin rebelliska inställning.
Ursprungliga greasers bestod mestadels av italiensk amerikaner i nordöstra USA och Chicanos i sydväst. Därmed antog ”greaser” etiketten en rasistisk status.
Kläd Stil och Frisyrer
Det mest anmärkningsvärda kännetecknet för en greaser var de stylade frisyrer som de använde med hårprodukter som hårvax eller vaselin. Och det krävde ofta kamning för att upprätthållas. Frisyrerna togs från tidig rock and roll och rockabilly artister som Elvis Presley, bland dem var det Pompadour, och Duck’s Tail.
Frisyrer
Pompadour frisyr
Duck Tail Frisyr
Musik smak
I början av 1950 talet fanns ett betydande greaser intresse för doo-wop, det var en musikstil som spridits till den amerikanska musiken genom afroamerikanska artister. Greasers var starkt förknippad med rock and roll.
Greaser Musik
https://www.youtube.com/results?search_query=1950%27s+greasers+music
Greaser Movies
https://www.imdb.com/list/ls063255987/
En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm
Johnny Depp i filmen Cry Baby (1990)
Antoine Om Brasiliansk Jiu-Jitsu (kampsport)
Brasiliansk Jiu-Jitsu
Brailiansk jiujitsu (BJJ) är en brasiliansk kampsport utvecklad ur judo som i sin tur utvecklats av Jigoro Kano ur den traditionella japanska jujutsun. Brasiliansk jujutsu kallas även BJJ. Gracie Jiu-Jitsu (GJJ) kallas en mer ursprunglig variant som till skillnad från andra grenar av BJJ inte primärt för sig som en tävlingssport utan har självförsvar och verklig kamp som huvudsaklig inriktning. I GJJ tränar man även försvar mot slag och sparkar, vapen etc, vilket saknas i de flesta andra grenar.
Historia
Den brasilianska varianten av jujutsu är grundad av den brasilianska familjen Gracie. Från Kodokan Judo (Kano Ryu Jiu-jitsu) lades grunden av Jigoro Kano och Maeda Mitsuyo till vad som idag kallas brasiliansk jiu-jitsu.
Jigoro Kano
Maeda Mitsuyo
Maeda Mitsuyo
1915 flyttade Maeda till Brasilien där han blev känd som ”Conde Koma”, Stridens Greve. Carlos Gracie (numera kallad Carlos Sr.) började träna hos Maeda som 14-åring, ett sätt för Maeda att tacka Gestao, Carlos far, för all den hjälp han givit japanska invandrare.
Carlos Sr.
När Carlos blev lite äldre hade en ny typ av tävlingar spridit sig, Vale tudo. Carlos började tävla och mötte vem han än fick, oberoende av storlek och viktskillnad. Han förlorade inte en match. När han slutade tävla i Vale tudo, började han coacha sina yngre bröder, Oswaldo, Gastado, Jorge och Helio Gracie.
Maeda åkte slutligen tillbaka till Japan men Gracie-familjen fortsatte att utveckla sin jujutsustil. 1925 öppnade den första Gracie Jiu-Jitsu-klubben i Brasilien. Helio Gracie, den minste och yngste av bröderna fortsatte att utveckla teknikerna och dess tillämpningar. I dag, nästan 100 år efter att Maeda kom till Japan, är Gracie-familjen känd för sin stil, skicklighet och resultat inom grappling, jujutsu och NHB / MMA.
I Europa slog BJJ inte igenom förrän de tidiga Ultimate Fighting Championship, 1993 och framåt, då Royce Gracie (Helios son) besegrade många större, tyngre och starkare fighters med sin Gracie Jiu Jitsu. Folk började då inse att man måste kunna någon form av grappling för att kunna anse sig vara en bra fighter och att markkamp var viktigt.
Brasiliansk Jiu-Jitsu i Sverige
Svensk BJJ:s historia började 1996, då Alexandre Paiva med flera höll det första BJJ-seminariet på svensk mark efter inbjudan av sin elev Leif Hermansson som tidigare besökt hans klubb Alliance i Rio de Janeiro sommaren 2006 för 2 månaders intensiv träning. Platsen för detta seminarium var Leifs klubb Täby Budoklubb, numera Combat Academy, som än idag huserar landets äldsta BJJ-verksamhet. Året efter öppnade Rikard Andersson vad som möjligen är Sveriges näst äldsta BJJ-klubb och den första med enbart BJJ på schemat. Dessa klubbar följdes senare av bland annat Peter Blackwell och Christian Kennedy Grandi. Idag har organisationer som CHOKE BJJ, Alliance BJJ, Fightzone, Yamasaki Academy, Hilti BJJ, Team Brasa (före detta Master Team), Gracie Barra Sweden och Straight Blast Gym Sweden börjat växa rejält och en hel del Mundial (VM) vinnare huserar inom dessa organisationer, och detta tillsammans med tävlingar såsom Scandinavian Open, Exhale BJJ Championships etc gör att sporten är på frammarsch även i Sverige. BJJ är en av de mest centrala kampsporterna inom MMA (Mixed Martial Arts) och BJJ-fighters från Sverige har även tävlat i med framgång inom MMA, till exempel Rikard Andersson, Anders Thelin, David Bielkheden, Diego Gonzalez, Richard Bohlenius, Christian Dellevåg, och David Lejenäs.
Stilen
BJJ består till största delen markkamp, det vill säga brottning med lås och strypningar (submissions), eller newaza, men inkluderar även nedtagningar. BJJ innehåller inga typer av slag eller sparkar, även om den effektivt kan användas i kombination med dessa. Den s.k. Gracie Jiujitsu innehåller dock såväl slag och sparkar som försvar mot dessa. Väl på marken handlar det om att få en fördelaktig kontrollposition på din motståndare, varifrån du kan genomföra ett ledlås eller en strypning. I ett underläge försöker du återta en kontrollposition eller nå en mer neutral position. Vanliga positioner är side control, mount, guard och back mount.
Teknikerna är utformade på ett sådant sätt att ge största mekaniska fördel, exempelvis genom att använda positioner där du har bättre kontroll, rörlighet, balans, styrka eller hävarm. Det finns vanligen flertal kontringar på en och samma teknik.
Ett träningspass brukar innehålla uppvärmning, teknikträning, sparring och/eller fysträning. De flesta klubbar kör mer sparring och fys än andra jiujitsu-stilar i Sverige. Det finns dock skillnader mellan de olika klubbarna.
Man tränar både med och utan dräkt (gi). Det finns sex olika grader av bälten, vanligen används även streck för att indikera hur långt man är på väg till nästa bälte. Rött bälte innehas endast av ett fåtal personer i världen så som medlemmar i familjen Gracie samt några andra pionjärer inom sporten). Barn under 16 har fler färger, då man enligt såväl CBJJ och CBJJO som IGJJF inte får gradera sig till blått förrän vid 16 års ålder.
Det tar förhållandevis lång tid att gradera sig inom BJJ då kampsporten är mycket krävande. Stor vikt läggs vid tillämpning av tekniker (i exempelvis sparring eller situationsbaserad sparring) snarare än korrekt utförande. I regel tar det cirka två år att erhålla den första graderingsnivån (blått bälte).
I tävling är det förutom indelning på bälten även viktklasser, klasser för juniorer tillämpas också. Beroende på nivå finns det tekniker som är otillåtna beroende på högre skaderisk. Match vinns genom poäng, submission eller avbrott från domare.
Bälten
Bältesnivåer
Vit
Blå
Lila
Brun
Svart
Röd
Jiu-JIutsu Videor
https://www.youtube.com/results?search_query=jiu+jitsu+
En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Humblot
Antoine Om Samurajen
Samurajen
”Samuraiens väg återfinns i döden. Meditation om oundviklig död bör utföras dagligen. Varje dag när ens kropp och sinne är i fred, bör man meditera om att bli riven av pilar, gevär, spjut och svärd. Bärs bort av brinnande vågor. Slängas in i en stor eld. Att bli slagen av blixten, skakas till döden av en stor jordbävning. Faller från tusen-fots klippor, dör av sjukdom eller begår seppuku vid sin mästares död. Och varje dag, utan att misslyckas, bör man betrakta sig som död. Detta är substansen av Samuraiens väg.”
Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (700–1800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.
Heder Och Annat
Bushidō
Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.
Citat
”Enligt vad en av de äldste sade, att slåss mot en fiende på slagfältet, det är som som en hök som tar en fågel. Trots att den träder in i en flock av tusen av dem, känner den ingen uppmärksamhet åt någon fågel än den som den först märkte.”
”Även om huvudet plötsligt skulle skäras av skulle krigaren kunna göra ytterligare en rörelse med säkerhet. Med krigiskt värde, om man blir som ett hämndigt spöke och visar stor beslutsamhet, trots att huvudet är avskuret, borde han inte dö.”
”När man har fattat ett beslut att döda en person, även om det kommer att bli mycket svårt att lyckas genom att fortsätta rakt fram, kommer det inte att tänka på att göra det på en lång rondellväg. Hans hjärta kan släcka, han kan sakna sin chans, och i stort sett kommer det inte bli någon framgång. Samurajens sätt är ett av omedelbarhet, och det är bäst att attackera med huvudet först.”
Seppuku
Seppuku (切腹, används i skrift) även kallat harakiri (腹切り, används i tal), är en traditionell japansk självmordsmetod, varigenom en samuraj av hänsyn till sin heder (jämför bushido) tillfogar sig själv ett djupt knivhugg i magen följt av att en medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det var framförallt män som innehade samurajvärdighet, medan samurajkvinnor sedvanligen stötte en kortare dolk i halsen. Ett av de viktigare syftena med halshuggningen var att dölja den fruktansvärda smärta som medföljer denna procedur, det viktigaste för en samuraj var trots allt att visa mod i döden samt att inte visa smärta eller ångest, något som för de flesta var omöjligt. Seppuku utförs i en speciell ordning. Med den korta wakizashin sprättade samurajen upp sin mage, först vågrätt, sedan lodrätt. Han kunde också få huvudet kapat. Medhjälparen, kaishakunin, stod beredd att hugga in. Kunde man så var det fritt fram att själv skära av sig huvudet.
Historia
Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller som tilldelades förläningar då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.
Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.
År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Tokugawa-perioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.
Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877.
Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847-1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara. De kvinnliga samurajernas kamp är en av historiens bäst bevarade hemligheter.
Beväpning
Den klassiska beväpningen för samurajen är två svärd, ett långt och ett kort, tillsammans kallat daisho (vilket betyder stort och litet). Det långa svärdet, katana var förbjudet för icke-samurajer att bära. Detta svärd sades innehålla samurajens själ, och skulle hanteras med vördnad och respekt. Wakizashi, det kortare svärdet, kunde bland annat används för att begå seppuku, ett rituellt hederssjälvmord. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. Bågens väg finns kvar än idag, men nu som en kampkonst, kyudo, i Japan.
Andra vapen som samurajen använde var nodachi; ett ”fältsvärd” som var längre och tyngre än katanan och som var nästan omöjligt att använda när man satt till häst. Tanto var samurajens dolk; den kunde vara mycket avgörande vid tvåmansstrider. Ett annat vapen var naginata som kan beskrivas som ett svärd fastsatt i änden på en stång.
Vapen
Katana
Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, cirka 90–120 cm långt (en längd på tre till fyra shaku, där en shaku är ungefär 30,3 cm), med en klinga på 60–90 cm (två till tre shaku), i västvärlden även kallat samurajsvärd. Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder ”långt svärd”. Den krökta formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Krökt klinga ser man på ryttarsvärd från hela världen och underlättar hugg från hästryggen samt minskar risken att svärdet fastnar och slits ur ryttarens hand. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daishō. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.
Rustning
Ursprung
Tōseigusokun utvecklades ur de tidigare rustningstyperna haramaki och dōmaru, som var anpassade för krigföring på fot. Tillverkningsmetoderna var modernare, bland annat fästes plattorna i gusokun ihop med hjälp av gångjärn. Visst inflytande från europeiska rustningar kan också noteras. Namnet tōseigusoku betyder på äldre japanska ”modern rustning”, men kom att bli i stort sett synonymt med samurajrustning längre fram.
Konstruktion
Itazane
Medan den äldre rustningstypen dōmaru var uppbyggd av små läder- eller metallplattor (kozane) sammanbundna med trådar i varje sida, byggdes gusokun upp av avlånga metallplattor (itazane). Detta underlättade tillverkning men minskade samurajens rörlighet, vilket förklarar att denna metod började användas först när soldaten i högre grad blev hästburen. Samtidigt är itazanekonstruktionen tåligare.
Chōtsugai
För att förhindra att rustningen blev alltför stel eller svår att i- och avklädas, ledades rustningen med hjälp av enkla gångjärn (chōtsugai). Antalet leder varierade mellan 2 och 6. Rustningarna kategoriserades ofta efter antalet leder, vanligast förekommande var 2 och 5.
Dō
För att skydda bättre förlängdes rustningen jämfört med dōmarun. Förlängningen gjordes oftast i enklare material eller med enklare metoder, till exempel med stora metallplattor. Dessa kunde utsmyckas i enlighet med bärarens smak och stil.
Erimawashi, kobire
Gattari, ukezutsu, machiuke
Under sengoku-tiden ökade antalet trupper på slagfälten, och för att urskilja vilken fraktion eller vilket förband en officer tillhörde försågs han med en slags stridsflagga. Gusokun hade fästen för ”flaggstången” på ryggen.
Kogusoku
Detta ”underställ” skyddade armar, ben och andra delar av kroppen som inte täcktes av rustningen. Genom ”lillrustningen” slapp dessutom bäraren att känna den tunga och hårda rustningen direkt mot huden.
Kabuto
Hjälmen skyddade huvud och ansikte. Under sengoku-tiden gjordes stora tekniska framsteg inom hjälmtillverkningen, men även förenklingar som verkade i motsatt riktning. Samurajens hjälm smyckades ofta rikligt. Se vidare separat artikel.
Läs om Ninjas tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/antoine-om-ninjas/
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Ninjas
Ninja
Ordet ninja (忍者, jap. ’dold person’), som består av orden nin och sha/ja, är japanska och kan översättas till ”dold person”. Ordet används som benämning för individer som praktiserar ninjutsu. Andra vanliga benämningar som använts historiskt är: shinobi no mono (忍びの者), Iga no mono(伊賀の者, jap. person från provinsen Iga) och Koga no mono (甲賀の者, jap. person från provinsen Koga). (忍者) En alternativ tolkning av ordet ninja är ”en person som uthärdar” men detta är sekundärt eftersom översättningen snarare blir ”en person som döljer” [underförstått sitt lidande]. Termen innebar i första hand en funktion än en speciell typ av krigare (jämför ”vaktpost”.) En ninja kunde således vara en helt vanlig soldat, som beordrades att spana på fienden eller en spion som aldrig satte sin fot på slagfältet. Populärhistoriker som Stephen Turnbull vill göra skillnad på ”professionella ninja” och tillfälliga ninja med detta är en anakronistisk analys enligt akademiska forskare såsom professor Karl Friday vid University of Georgia.
Under tiden för de stora inbördeskrigen (sengoku jidai) i Japan utvecklades Iga (i nuvarande Mie-prefekturen) och Koga (nuvarande Shiga-prefekturen) till viktiga centra för ”ninja”-aktiviteter. Båda dessa regioner var svårtillgängliga och glesbefolkade och styrdes av ett flertal mindre ledare medan övriga regioner kontrollerades av ”länsherrar” daimyo med mer betydande ekonomisk makt. Trakten var även hemvist för många invandrare från dåtidens Korea och Kina. Med sig förde de kontinentens kultur, religion och tekniska framsteg. Området var ovanligt rikt på tempel och heliga platser, vilket medförde tät trafik av tillbedjare, munkar och eremiter. Inte långt ifrån ligger Kyoto, det gamla Japans administrativa säte där även kejsaren bodde och verkade, och Japans livsnerv, Tokaido-vägen, mellan Edo(nuvarande Tokyo) och Kyoto sträcker sig även genom området. De samurajer som bodde där (kallade jisamurajer av historiker) slöt sig samman i mindre klaner och skyddade sig mot utomstående genom att förlägga sina byar på otillgängliga ställen, ofta skyddade av enkla fortifikationer. De fokuserade av uppenbara skäl på småskaliga krigsaktiviteter och var ofta tvungna att alliera sig med utomstående, mer inflytelserika klaner. Med tiden blev de kända för sin skicklighet i gerillakrigföring och spionage och detta ledde till att daimyō från andra provinser började använda dem (eller satte upp motsvarande enheter) i sina egna arméer. Detta var grunden för myten om ”ninja”-banden från Koga och Iga.
Det finns ingenting som tyder på att det skulle varit skamligt att fungera som ninja. Att använda spionage, ”fula trick” och bedrägeri var något som alla krigsherrar gjorde under tiden, inte minst Japans mest berömda shogun Tokugawa Ieyasu. Ninjutsu var heller inte hemligare än någon annan Bugei Juhappan (de 18 eller fler stridskonster en samuraj förväntades behärska), men när tiderna blev fredligare var ninjutsu inget man fördjupade sig i för att återknyta till gamla ”ärofulla” tider. De alltmer byråkratiserade samurajerna som fortfarande tränade specialiserade sig på duellerande, främst i formen av kenjutsu och iaijutsu (se kendo och iaido) och ninjutsu med flera gamla arter föll mer och mer i glömska. Enligt Karl Friday är det inte troligt att det fanns stridsskolor (ryuha) specialiserade på ninjutsu, även om det inte var ovanligt att ninjutsu ingick som del av träningen.
Kläder, Vapen och Annat
Kläder
Svärd
Ninjato Svärdet
Svärdet ska ha haft en eller flera av följande karakteristika:
Svärdet ska ha varit något kortare än ett samurajsvärd för att vara effektivare vid överraskning och i trånga utrymmen.
Svärdet ska ha varit rakt eftersom det varit för dyrt för ninjor att använda böjda svärd.
Svärdets skida ska ha varit längre än svärdet för att ge sken av att svärdet var längre.
Svärdets skida ska ha kunnat användas som blåsrör.
Svärdets skida ska ha kunna användas som snorkel när ninjan befann sig under vatten.
Svärdet ska ha haft en kraftig och stor parer-platta för att kunna användas som verktyg vid klättring och dylikt.
Ett svärd med detta namn ska ha brukats inom fäktsskolan Togakure-ryu.
Knivar
Tanto Kniv
Tanto kniven var en liten kniv som ninjas använde
Kast Vapen
Dessa saker var inga vapen utan dom användes som distraktion för att kunna överraska fienden dom kunde användas ibland som vapen genom att täcka toppen med gift eller nåt annat men för det mesta användes dom bara som distraktion
Kast Stjärnor
(Shuriken)
Kast Knivar
(Kunai)
Pilar
Klättrings Utrustning
Klättrings Krok
Klättrings Fot Spikar
Klättrings Hand Spikar
Fällor
Tashibishi Caltrops
Dessa spiktyper la man eller slängde man på marken så att fienden skulle sluta jaga en men också skada deras fötter
Kolla in https://allninjagear.com för mer coola Ninja grejer
Videor
Läs om Samurajer tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/wp-admin/post.php?post=8594&action=edit
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
C.S Lewis
Författaren C.S Lewis (Clive Staples Lewis) föddes 1898 i Belfast och var son till Albert Lewis och Florence Augusta Hamilton Lewis.
1908 dog Florence samma dag som Clives pappa fyllde år, samma år dog också hans bror och pappa och han blev skickad till Wynyard School i Watford i England.
I december 1916 gjorde han sin första resa till Oxford för att försöka ta en examen och från april 1917 var Lewis student på Oxfords universitet.
1917 tog han värvning i brittiska armén och skickades till Somme för att strida i första världskriget. Lewis sårades senare vid slaget om Arras och skickades hem till England igen.
Hans rumskamrat från Oxford Paddy Moore stupade i strid söder om Peronne.
C.S blev kristen efter att ha haft ett långt samtal med den blivande Sagan om Ringen författaren J.R.R. Tolkien som var katolik.
År 1950 kommer hans bok The Lion the Witch and the Wardrobe ut och den kommer att bli en av de mest populäraste böckerna i Narniakronologin.
Narniaböckerna är skrivna i ordningen:
1950: The Lion the Witch and the Wardrobe
1951: Prince Caspian: The Return to Narnia
1952:The Voyage of the Dawn Treader
1953: The Silver Chair
1954: The Horse and his Boy
1955: The Magician´s nephew
1956: The Last Battle
Men i den ordning som böckerna skrevs utspelas inte den historiska handlingen.
Den historiska ordningen är:
The Magician´s nephew
The Lion the Witch and the Wardrobe
The Horse and His Boy
Prince Caspian: The Return to Narnia
The Voyage of the Dawn Treader
The SilverChair
The Last Battle
Titeln Narnia kommer ifrån namnet på den italienska staden Narni.
C.S Lewis dog den 22 november 1963
Antoine Om Keltisk Historia
Keltisk Historia
Symboler
Triquetra symbolen står för den kristna; Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Symbolen är även en av Wiccas heligaste och symboliserar då Modern, Jungfrun och Den gamla. Här omges den av en cirkel, fullbordan. Triquetra symbolen kallas ibland också för Keltisk knut och återfinns inom den keltiska mytologin
Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte, benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före vår tideräkning och framåt. Kelterna utvecklade en högstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.
De keltiska nationerna består av olika etniska grupper i Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, Cornwall och i nordvästra Spanien (Galicien) samt norra Portugal (Douro, Minho, Beira).
Klassindeldning
Kelterna var i huvudsak bönder och innehade stora hjordar med bland annat hästar, får och kor, varför de mätte sin rikedom i boskap. Krigare, som räknade in till den mäktiga överklassen, ägde det mesta av jorden och boskapen. Enligt folkets hierarki stod hantverkarna under krigarna. De keltiska hantverkarna var särskilt skickliga på att bygga transportfordon, vapen och andra krigstillbehör. Småbönder och slavar var det lägst rankade folket bland kelterna och de tog vanligtvis hand om boskapen och brukade jorden.
Hos kelterna i Storbritannien fanns det tre olika klasser som man kunde tillhöra. Den översta klassen var adelsklaner, konungar, till dem hörde också soldaterna, vars uppgift var att skydda riket. Sen kom druiderna, som var domare, lärare och viktigast av allt, medlare mellan kelterna och deras gudar. Längst ned kom det vanliga folket och slavar.
Krigare
Vapen
Skottsk Claymore
Irländsk Gallowglass Långsvärd
Bretagne Flagga Och Motto
Motto: Kentoc’h Mervel Eget Bezañ Saotret
Hellre Död, Än Oheder
Symbol
I Spel
I spelet Elder Scrolls V: Skyrim så finns det en ras som heter Breton (Skyrim) som är baserade på det Bretonska (Bretagne) folket
Film
Braveheart
Highlander
En Artikel Av Antoine ”Anton’ Holm
Författaren James Matthew Barrie (J.M Barrie) föddes den 9 maj 1860 i Kirriemuier i Skottland.
Han studerade vid Edinburghs universitet och jobbade två år vid Nottingham Journal tills han 1885 åkte till London som frilansade journalist.
Den första riktiga succén som han skrev var en bok som hade titeln Auld Licht Idylls (1888) och innehöll sketcher från hans liv i Kirriemuier.
När James hade flyttat till London blev han nära vän med en person som hette Sylvia Llewlyn Davies, hon hade fyra barn som hette George, Michael, Peter och Jack.
Barnen skulle senare bli grunden till de borttappade pojkarna i böckerna om Peter Pan. Peter skulle bli den personen som Barrie skapade sin figur utifrån, Peter själv skulle senare kasta sig själv under ett tåg.
Peter Pan framträdde för första gången i en pjäs från 1902 som hade namnet The Little White Bird vilken senare ompublicerades 1906 med enbart kapitlen som innehöll Peter Pan och då under ett annat namn, nämligen Peter Pan i Kensington Gardens.
1911 kom den andra boken Peter Pan och Wendy ut. When Wendy Grew up An Afterthought som handlar om vad som hände med Wendy när hon blev vuxen var en epilog till pjäsen Peter Pan, or The Boy Who Wouldn’t Grow Up.
Det är ett verk där berättas om vad skulle hända om Wendy blev vuxen.
James Matthew Barrie dog den 19 juni 1937 i London.
Antoine Om Vikingar
Viking
Vikingar, från fornnordiska víkingr, var sjökrigare, sjörövare, upptäcktsresande och kolonisatörer från i huvudsak nuvarande Norden, som deltog i båtburna plundringar och krigståg i Europa och Västra Asien från 793 fram till 1100-talet, det vill säga under den yngre järnålderns sista period, som också kallas vikingatiden. Vikingar upptäckte Nordamerika samt koloniserade Island och stora delar av de brittiska öarna samt dagens Ryssland. Vikingarna bedrev också omfattande handel.
Den moderna bilden av vikingen började formas under nationalromantiken på 1800-talet, då dessa alltmer övertog rollen som heroiska förfäder att se upp till från folkvandringstid krigare. Därefter har begreppet kommit att utvidgas allt mer, från att syfta främst på krigiska skandinaviska sjöfarare till att i princip syfta på alla skandinaver under perioden. Ett mer sammanfattande begrepp för dåtidens nordbor är annars nordmän.
Etymologi och betydelse
Det finns olika teorier om ordets ursprung. Till exempel:
att fara i viking kommer av att man låg i försåt med sina skepp i havsvikar.
personer från Vikens rike, som en del anser syftar på området öster och väster om Skagerak, motsvarande dagens fylken Vestfold i nordväst; Akershus och Østfold samt dagens Bohuslän till Göta älv i sydöst, inklusive hela Hisingen.
ett ord för ”byte av roddarlag” som härstammar från tiden innan nordborna hade lärt sig seglarkonsten.
det latinska ordet vicus (’by’, ’köpstad’), via fornengelskans wíc, vilket skulle förklaras med att vikingarna främst var köpmän
Vikingamyter
Vikingarna är en mytomspunnen grupp av människor. I synnerhet under nationalromantikens dagar på 1800-talet tog denna mytbildning fart.
Bland svenska arkeologer är det främst Historiska Museets Fredrik Svanberg som under senare år gått i spetsen för att ”avmytifiera” den sena järnålderns skandinaver genom att söka visa fram var det arkeologiska faktaunderlaget slutar och nationalromantiken börjar.
Hjälmar med horn
Leif Eriksson på stranden Vinland, framställd så som vikingar ofta brukar avbildas i modern tid. Hornen på hjälmen är en modern missuppfattning
Uppfattningen att horn skulle finnas på vikingarnas hjälmar uppstod under den nationalromantiska epoken i slutet av 1800-talet. Det finns avbildningar av människor med hjälmar med horn, bland annat på den danska Gundestrupskitteln från år 100 f.Kr. Den enda järnåldershjälmen med horn som hittats i Europa kommer dock från England, och är inte från vikingatiden utan från tiden 150-50 f.Kr., flera hundra år före de första vikingaräderna. Den ringa godstjockleken antyder dessutom att den haft en ceremoniell användning då den knappast kan ha erbjudit något vidare skydd i en strid.
Däremot finns det flera skandinaviska avbildningar från sen järnålder som föreställer dansare iförda vad som vid en första anblick skulle kunna tolkas som behornade hjälmar. En närmare studie visar dock att de förmodade hornens spetsar är försedda med fågelhuvuden. Det rör sig alltså även här snarare om någon form av ceremoniella huvudbonader.
Fynden av vikingatida hjälmar är få, det rör sig i dagsläget om tre säkert identifierade fynd i hela Norden: Gjermundbu i Norge, Tjele i Danmark samt från Lokrume på Gotland. Bildbevisen är däremot desto fler, exempelvis på gotländska bildstenar, Bayeux-tapeten och den lilla skulpterade så kallade Sigtunavikingen. Samtliga saknar horn.
Runstenar
Runstenarna är en viktig samtidskälla för vikingatida expeditioner, och namnger många olika aktörer. Sådana stenar återfinns på flera platser i Norden. Ett exempel är runstenarna i Mälardalen i Sverige, som restes till minne över det ödesdigra Ingvarståget in i dagens Ryssland under tidigt 1000-tal. Förutom att vara en källa om vikingarna, så är runstenarna också källor till samhället i övrigt i de nordiska områdena.
Vapen
Svärd
Sköldar
Utrustning
Hjälmar
Kroppsrustning
Till Krig!
För Oden! För Valhalla!
Nordisk mytologi
Nordisk mytologi är den samling myter som fanns i Norden under förkristen tid, ofta starkt förknippade med vikingatiden. Mytologin och traditionerna är dock äldre och härstammar ur andra germanska myter. Den utövade religion, som i förkristen tid omgav dessa myter, brukar kallas asatro, en benämning som kom i bruk på 1800-talet. Med kristnandet av Norden kom myterna efter hand att föra en alltmer tynande tillvaro. Delar av myterna fanns på 1800-talet fortfarande bevarade i den nordiska folktron. De viktigaste källorna till dessa myter är den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet.
Vikingar I Tv och Annat
Filmer
https://en.wikipedia.org/wiki/Category:Films_set_in_the_Viking_Age
Serier
Vikings Hem Till Midgård
Norsemen
Tv Spel
https://en.wikipedia.org/wiki/Category:Video_games_based_on_Norse_mythology