Guillotine
Kategoriarkiv: Antoine’s artiklar
Antoine Om Samurajen
Samurajen
”Samuraiens väg återfinns i döden. Meditation om oundviklig död bör utföras dagligen. Varje dag när ens kropp och sinne är i fred, bör man meditera om att bli riven av pilar, gevär, spjut och svärd. Bärs bort av brinnande vågor. Slängas in i en stor eld. Att bli slagen av blixten, skakas till döden av en stor jordbävning. Faller från tusen-fots klippor, dör av sjukdom eller begår seppuku vid sin mästares död. Och varje dag, utan att misslyckas, bör man betrakta sig som död. Detta är substansen av Samuraiens väg.”
Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (700–1800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.
Heder Och Annat
Bushidō
Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.
Citat
”Enligt vad en av de äldste sade, att slåss mot en fiende på slagfältet, det är som som en hök som tar en fågel. Trots att den träder in i en flock av tusen av dem, känner den ingen uppmärksamhet åt någon fågel än den som den först märkte.”
”Även om huvudet plötsligt skulle skäras av skulle krigaren kunna göra ytterligare en rörelse med säkerhet. Med krigiskt värde, om man blir som ett hämndigt spöke och visar stor beslutsamhet, trots att huvudet är avskuret, borde han inte dö.”
”När man har fattat ett beslut att döda en person, även om det kommer att bli mycket svårt att lyckas genom att fortsätta rakt fram, kommer det inte att tänka på att göra det på en lång rondellväg. Hans hjärta kan släcka, han kan sakna sin chans, och i stort sett kommer det inte bli någon framgång. Samurajens sätt är ett av omedelbarhet, och det är bäst att attackera med huvudet först.”
Seppuku
Seppuku (切腹, används i skrift) även kallat harakiri (腹切り, används i tal), är en traditionell japansk självmordsmetod, varigenom en samuraj av hänsyn till sin heder (jämför bushido) tillfogar sig själv ett djupt knivhugg i magen följt av att en medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det var framförallt män som innehade samurajvärdighet, medan samurajkvinnor sedvanligen stötte en kortare dolk i halsen. Ett av de viktigare syftena med halshuggningen var att dölja den fruktansvärda smärta som medföljer denna procedur, det viktigaste för en samuraj var trots allt att visa mod i döden samt att inte visa smärta eller ångest, något som för de flesta var omöjligt. Seppuku utförs i en speciell ordning. Med den korta wakizashin sprättade samurajen upp sin mage, först vågrätt, sedan lodrätt. Han kunde också få huvudet kapat. Medhjälparen, kaishakunin, stod beredd att hugga in. Kunde man så var det fritt fram att själv skära av sig huvudet.
Historia
Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller som tilldelades förläningar då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.
Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.
År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Tokugawa-perioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.
Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877.
Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847-1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara. De kvinnliga samurajernas kamp är en av historiens bäst bevarade hemligheter.
Beväpning
Den klassiska beväpningen för samurajen är två svärd, ett långt och ett kort, tillsammans kallat daisho (vilket betyder stort och litet). Det långa svärdet, katana var förbjudet för icke-samurajer att bära. Detta svärd sades innehålla samurajens själ, och skulle hanteras med vördnad och respekt. Wakizashi, det kortare svärdet, kunde bland annat används för att begå seppuku, ett rituellt hederssjälvmord. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. Bågens väg finns kvar än idag, men nu som en kampkonst, kyudo, i Japan.
Andra vapen som samurajen använde var nodachi; ett ”fältsvärd” som var längre och tyngre än katanan och som var nästan omöjligt att använda när man satt till häst. Tanto var samurajens dolk; den kunde vara mycket avgörande vid tvåmansstrider. Ett annat vapen var naginata som kan beskrivas som ett svärd fastsatt i änden på en stång.
Vapen
Katana
Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, cirka 90–120 cm långt (en längd på tre till fyra shaku, där en shaku är ungefär 30,3 cm), med en klinga på 60–90 cm (två till tre shaku), i västvärlden även kallat samurajsvärd. Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder ”långt svärd”. Den krökta formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Krökt klinga ser man på ryttarsvärd från hela världen och underlättar hugg från hästryggen samt minskar risken att svärdet fastnar och slits ur ryttarens hand. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daishō. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.
Rustning
Ursprung
Tōseigusokun utvecklades ur de tidigare rustningstyperna haramaki och dōmaru, som var anpassade för krigföring på fot. Tillverkningsmetoderna var modernare, bland annat fästes plattorna i gusokun ihop med hjälp av gångjärn. Visst inflytande från europeiska rustningar kan också noteras. Namnet tōseigusoku betyder på äldre japanska ”modern rustning”, men kom att bli i stort sett synonymt med samurajrustning längre fram.
Konstruktion
Itazane
Medan den äldre rustningstypen dōmaru var uppbyggd av små läder- eller metallplattor (kozane) sammanbundna med trådar i varje sida, byggdes gusokun upp av avlånga metallplattor (itazane). Detta underlättade tillverkning men minskade samurajens rörlighet, vilket förklarar att denna metod började användas först när soldaten i högre grad blev hästburen. Samtidigt är itazanekonstruktionen tåligare.
Chōtsugai
För att förhindra att rustningen blev alltför stel eller svår att i- och avklädas, ledades rustningen med hjälp av enkla gångjärn (chōtsugai). Antalet leder varierade mellan 2 och 6. Rustningarna kategoriserades ofta efter antalet leder, vanligast förekommande var 2 och 5.
Dō
För att skydda bättre förlängdes rustningen jämfört med dōmarun. Förlängningen gjordes oftast i enklare material eller med enklare metoder, till exempel med stora metallplattor. Dessa kunde utsmyckas i enlighet med bärarens smak och stil.
Erimawashi, kobire
Gattari, ukezutsu, machiuke
Under sengoku-tiden ökade antalet trupper på slagfälten, och för att urskilja vilken fraktion eller vilket förband en officer tillhörde försågs han med en slags stridsflagga. Gusokun hade fästen för ”flaggstången” på ryggen.
Kogusoku
Detta ”underställ” skyddade armar, ben och andra delar av kroppen som inte täcktes av rustningen. Genom ”lillrustningen” slapp dessutom bäraren att känna den tunga och hårda rustningen direkt mot huden.
Kabuto
Hjälmen skyddade huvud och ansikte. Under sengoku-tiden gjordes stora tekniska framsteg inom hjälmtillverkningen, men även förenklingar som verkade i motsatt riktning. Samurajens hjälm smyckades ofta rikligt. Se vidare separat artikel.
Läs om Ninjas tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/antoine-om-ninjas/
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Ninjas
Ninja
Ordet ninja (忍者, jap. ’dold person’), som består av orden nin och sha/ja, är japanska och kan översättas till ”dold person”. Ordet används som benämning för individer som praktiserar ninjutsu. Andra vanliga benämningar som använts historiskt är: shinobi no mono (忍びの者), Iga no mono(伊賀の者, jap. person från provinsen Iga) och Koga no mono (甲賀の者, jap. person från provinsen Koga). (忍者) En alternativ tolkning av ordet ninja är ”en person som uthärdar” men detta är sekundärt eftersom översättningen snarare blir ”en person som döljer” [underförstått sitt lidande]. Termen innebar i första hand en funktion än en speciell typ av krigare (jämför ”vaktpost”.) En ninja kunde således vara en helt vanlig soldat, som beordrades att spana på fienden eller en spion som aldrig satte sin fot på slagfältet. Populärhistoriker som Stephen Turnbull vill göra skillnad på ”professionella ninja” och tillfälliga ninja med detta är en anakronistisk analys enligt akademiska forskare såsom professor Karl Friday vid University of Georgia.
Under tiden för de stora inbördeskrigen (sengoku jidai) i Japan utvecklades Iga (i nuvarande Mie-prefekturen) och Koga (nuvarande Shiga-prefekturen) till viktiga centra för ”ninja”-aktiviteter. Båda dessa regioner var svårtillgängliga och glesbefolkade och styrdes av ett flertal mindre ledare medan övriga regioner kontrollerades av ”länsherrar” daimyo med mer betydande ekonomisk makt. Trakten var även hemvist för många invandrare från dåtidens Korea och Kina. Med sig förde de kontinentens kultur, religion och tekniska framsteg. Området var ovanligt rikt på tempel och heliga platser, vilket medförde tät trafik av tillbedjare, munkar och eremiter. Inte långt ifrån ligger Kyoto, det gamla Japans administrativa säte där även kejsaren bodde och verkade, och Japans livsnerv, Tokaido-vägen, mellan Edo(nuvarande Tokyo) och Kyoto sträcker sig även genom området. De samurajer som bodde där (kallade jisamurajer av historiker) slöt sig samman i mindre klaner och skyddade sig mot utomstående genom att förlägga sina byar på otillgängliga ställen, ofta skyddade av enkla fortifikationer. De fokuserade av uppenbara skäl på småskaliga krigsaktiviteter och var ofta tvungna att alliera sig med utomstående, mer inflytelserika klaner. Med tiden blev de kända för sin skicklighet i gerillakrigföring och spionage och detta ledde till att daimyō från andra provinser började använda dem (eller satte upp motsvarande enheter) i sina egna arméer. Detta var grunden för myten om ”ninja”-banden från Koga och Iga.
Det finns ingenting som tyder på att det skulle varit skamligt att fungera som ninja. Att använda spionage, ”fula trick” och bedrägeri var något som alla krigsherrar gjorde under tiden, inte minst Japans mest berömda shogun Tokugawa Ieyasu. Ninjutsu var heller inte hemligare än någon annan Bugei Juhappan (de 18 eller fler stridskonster en samuraj förväntades behärska), men när tiderna blev fredligare var ninjutsu inget man fördjupade sig i för att återknyta till gamla ”ärofulla” tider. De alltmer byråkratiserade samurajerna som fortfarande tränade specialiserade sig på duellerande, främst i formen av kenjutsu och iaijutsu (se kendo och iaido) och ninjutsu med flera gamla arter föll mer och mer i glömska. Enligt Karl Friday är det inte troligt att det fanns stridsskolor (ryuha) specialiserade på ninjutsu, även om det inte var ovanligt att ninjutsu ingick som del av träningen.
Kläder, Vapen och Annat
Kläder
Svärd
Ninjato Svärdet
Svärdet ska ha haft en eller flera av följande karakteristika:
Svärdet ska ha varit något kortare än ett samurajsvärd för att vara effektivare vid överraskning och i trånga utrymmen.
Svärdet ska ha varit rakt eftersom det varit för dyrt för ninjor att använda böjda svärd.
Svärdets skida ska ha varit längre än svärdet för att ge sken av att svärdet var längre.
Svärdets skida ska ha kunnat användas som blåsrör.
Svärdets skida ska ha kunna användas som snorkel när ninjan befann sig under vatten.
Svärdet ska ha haft en kraftig och stor parer-platta för att kunna användas som verktyg vid klättring och dylikt.
Ett svärd med detta namn ska ha brukats inom fäktsskolan Togakure-ryu.
Knivar
Tanto Kniv
Tanto kniven var en liten kniv som ninjas använde
Kast Vapen
Dessa saker var inga vapen utan dom användes som distraktion för att kunna överraska fienden dom kunde användas ibland som vapen genom att täcka toppen med gift eller nåt annat men för det mesta användes dom bara som distraktion
Kast Stjärnor
(Shuriken)
Kast Knivar
(Kunai)
Pilar
Klättrings Utrustning
Klättrings Krok
Klättrings Fot Spikar
Klättrings Hand Spikar
Fällor
Tashibishi Caltrops
Dessa spiktyper la man eller slängde man på marken så att fienden skulle sluta jaga en men också skada deras fötter
Kolla in https://allninjagear.com för mer coola Ninja grejer
Videor
Läs om Samurajer tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/wp-admin/post.php?post=8594&action=edit
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Tatueringar
Tatuering
Tatuering innebär en beständig, ofta permanent, målning av huden genom penetration av nålar doppade i färg, en form av body art.
Ordet tatuering kommer från polynesiska. Denna teknik kallades tatau, som senare blev tatuering eller Tattoo. I denna teknik tog man djurben och spetsade dessa till vassa kamliknande nålar som man doppade i bläck och sedan slog in i huden med en liten benhammare. Men tatuering har funnits i tusentals år i många kulturer runt om världen. Efter att de tidiga europeiska kulturerna övergått till kristendom var det i västvärlden nästan uteslutande sjömän och kriminella som bar tatueringar, fram till dess att det åter blev ett mode på 1980-talet. Den mest spridda formen av tatuering är den som utvecklades i Polynesien, och som upptäcktes av James Cooks expeditioner samt spreds över världen med sjömän.
Yakuza
Tatueringar, en gång i tiden använda som bestraffning, är en mycket populär konstform bland yakuzan i Japan. Traditionellt sett skulle en yakuza genomgå tatueringsprocessen på det gamla viset: ett knippe nålar doppade i bläck trycks in i huden för hand. Denna mycket smärtsamma process ses som ett styrkeprov. Än idag är det populärt bland många yakuzamedlemmar med stora, grafiska, ofta färgglada tatueringar typiska för den japanska tatueringskonsten. Tatueringar i allmänhet, och stora sådana i synnerhet, ses dock ned på av många i Japan som en del av den organiserade brottsligheten, och det är nästan alltid förbjudet för personer med stora, grafiska tatueringar att komma in till en onsen. Detta passar dock också in i yakuzans syn på sig själva som ”samhällets utstötta”, något man är stolta över.
Risker
Det innebär en hälsorisk att tatuera sig eftersom det enligt Socialstyrelsen innebär att kroppens skydd (hud och slemhinnor) penetreras. Detta kan leda till att bakterier kommer ner i djupare hudlager och orsaka infektioner. Det finns även risk för allergi, vanligen nickelallergi, och allergiska reaktioner på tatueringsfärg. Tatuering i munhålan kan medföra skador på tänder och vävnader. Bestående hudskador i form av ärrbildningar kan uppstå. Vid vissa sjukdomstillstånd eller medicineringar är det direkt olämpligt att tatuera sig, varför man alltid bör kontakta läkare om man är tveksam.
I en studie av kemikalieinspektionen 2010 undersöktes tatueringsfärger och deras eventuella innehåll av 40 hälsovådliga ämnen. Endast fem färger var utan anmärkning.
De flesta märken av tatueringsfärgen har testats och sedan januari 2014 skall alla studior ha ett register över vilka fabrikat de använder, och vilka färger som är godkända. Som kund har man rätt att begära ut en lista vid tatueringstillfället med fabrikat, nyans och serienummer på just den färg som använts. Sverige har ganska hårda krav jämfört med andra länder och vissa färger har anpassats av tillverkarna för att klara kraven. Om man är känslig mot pigment skall man undvika främst rött och gult, vilka har visat sig vara de färger som man oftast reagerar mot. Man kan göra ett pricktest hos tatuerare, och avvakta eventuell reaktion, för att kontrollera att man inte är överkänslig för en viss färg. Färger idag är mycket bättre än för bara 5-6 år sedan, och så länge studion arbetar enligt miljö- och hälsokontorets regler för ”Steril miljö”, och har utbildning och yrkeserfarenhet, kommer tatueringen att läka som ett vanligt öppet sår inom 1-2 veckor. Lika viktigt som att välja en seriös tatuerare är att själv sköta om sin tatuering genom att hålla rent och smörja med fuktgivande parfymfri salva till exempel ”Helosan”, för att förhindra att små skinnskorpor ej torkar och lossnar. Om skorporna lossnar tar de med sig pigmentet. Helosan är även antibakteriellt, men man måste tvätta bort den gamla salvan innan man smörjer på ny, cirka 3 gånger/dag tills tatueringen läkt. Även Bephanten rekommenderas ofta, den salvan är fetare men den som är överkänslig mot animaliska fetter kan få klåda av denna. Seriösa tatueringsstudior erbjuder ofta efterkontroll cirka 2-3 veckor efter tatueringstillfället. Eventuellt kan vissa linjer eller färgytor behöva en extra omgång senare. För att sköta sin tatuering ska man inte sola, bada eller hårdträna direkt efteråt, samt använda rena sängkläder, tvätta mellan smörjningarna och inte klia.
Så tänk ordentligt innan du skaffar en eller flera
En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Keltisk Historia
Keltisk Historia
Symboler
Triquetra symbolen står för den kristna; Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Symbolen är även en av Wiccas heligaste och symboliserar då Modern, Jungfrun och Den gamla. Här omges den av en cirkel, fullbordan. Triquetra symbolen kallas ibland också för Keltisk knut och återfinns inom den keltiska mytologin
Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte, benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före vår tideräkning och framåt. Kelterna utvecklade en högstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.
De keltiska nationerna består av olika etniska grupper i Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, Cornwall och i nordvästra Spanien (Galicien) samt norra Portugal (Douro, Minho, Beira).
Klassindeldning
Kelterna var i huvudsak bönder och innehade stora hjordar med bland annat hästar, får och kor, varför de mätte sin rikedom i boskap. Krigare, som räknade in till den mäktiga överklassen, ägde det mesta av jorden och boskapen. Enligt folkets hierarki stod hantverkarna under krigarna. De keltiska hantverkarna var särskilt skickliga på att bygga transportfordon, vapen och andra krigstillbehör. Småbönder och slavar var det lägst rankade folket bland kelterna och de tog vanligtvis hand om boskapen och brukade jorden.
Hos kelterna i Storbritannien fanns det tre olika klasser som man kunde tillhöra. Den översta klassen var adelsklaner, konungar, till dem hörde också soldaterna, vars uppgift var att skydda riket. Sen kom druiderna, som var domare, lärare och viktigast av allt, medlare mellan kelterna och deras gudar. Längst ned kom det vanliga folket och slavar.
Krigare
Vapen
Skottsk Claymore
Irländsk Gallowglass Långsvärd
Bretagne Flagga Och Motto
Motto: Kentoc’h Mervel Eget Bezañ Saotret
Hellre Död, Än Oheder
Symbol
I Spel
I spelet Elder Scrolls V: Skyrim så finns det en ras som heter Breton (Skyrim) som är baserade på det Bretonska (Bretagne) folket
Film
Braveheart
Highlander
En Artikel Av Antoine ”Anton’ Holm
Antoine Om Medeltidens Riddare
Riddare
Riddare är en översättning av det latinska ordet eques (pluralis equites), vilket ursprungligen var benämningen på en soldat som tjänstgjorde i kavalleriet i den romerska krigsmakten och senare på en medlem av riddarståndet (ordo equester), den näst högsta samhällsklassen efter senatsståndet (ordo senatorius) i det romerska riket (se vidare equites).
Under Europas medeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Den tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning. Länsväsendet blev typiskt för medeltidens feodalism.
Dubbning
Vissa adelssöner kunde sändas från sju års ålder till något hov som lärling (svenska: sven, tyska: junker, franska: page) i vapenidrotter och höviskt, ridderligt uppträdande. Ynglingen kunde sedan, vanligtvis från 14 års ålder, som väpnare följa sin riddare i strid eller till tornerspel. Efter ytterligare prövotid kunde han, vanligtvis från 20 års ålder, dubbas till riddare. Kungen la då flatsidan av svärdet på väpnarens axel efter att denne svurit riddareden om trohet gentemot en världslig och en andlig överhöghet. De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserade de sista slag en riddare får ta emot ohämnade. Riddarskapet förbehölls vanligen en ganska begränsad krets inom adeln, som därigenom fick en politisk och ekonomisk särställning. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden.
Historik
Riddaridealen bidrog till högmedeltidens kulturblomstring och livsstilens förfining. På riddarborgar utvecklades ett lysande sällskapsliv i bjärt kontrast till de livegna böndernas torftiga villkor. Det ordnades jaktutflykter, praktfulla turneringar, fester med dans och sång av kringresande trubadurer. Inom litteraturen hyllades riddarnas dygder såsom tapperhet,
höviskhet gentemot kvinnor och ädelmod. På sina håll, till exempel i Provence, blomstrade en lyrisk diktning med erotiska motiv. Trubadurer (ordet, med occitanskt ursprung, härstammar från denna tid) besjöng riddarens hyllning av en dam vars ära var riddarens plikt att försvara. Riddarlyriken utvecklades och fick efterhand ett starkt idealiserat drag i så kallade chanson de geste, till exempel Rolandsången, liksom i sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet vilka gav ämne till de bretonska riddarromanerna som Tristan och Isolde samt Erikskrönikan i Sverige. Detta riddarideal, vilket sällan hade någon motsvarighet i verkligheten, fortsätter än idag i orden ridderlig, chevaleresk (från franska ordet chevalier för riddare) och kavaljer (från italienska ordet cavaliere för riddare)
Rustningen
Vapen och annat
Nutid
Den siste personen att slås dubbas till riddare i Sverige som inte blev riddare av en riddarorden var Georg Fleetwood 1632.
Med instiftande av Sveriges kungliga riddarordnar år 1748 påbörjades dubbning av riddare igen. Även om detta byggde på den äldre traditionen var detta dock något annat. Under 1800-talet blev det möjligt att anlägga de svenska kungliga riddarordnarna utan föregående dubbning.
Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas till riddare av den svenske kungen genom att bli upptagen i en av Sveriges kungliga riddarordnar, vilket utländska medborgare fortfarande kan bli. Möjligheten att dubbas till riddare kvarstår dock när det gäller frimurare som tillhör Svenska Frimurare Orden vilka efter erhållande av högsta graden kan dubbas till riddare av Carl XIII:s orden av kungen eftersom Carl XIII:s orden av tradition inte räknats till Kungl. Maj:ts orden utan är en personlig kunglig orden.
Genom att erhålla utländsk statsorden kan en svensk medborgare fortfarande bli riddare av en orden, men dubbning till riddare ingår normalt inte. Vissa officiella andliga riddarordnar utdelar fortfarande riddarslag i samband med antagning till riddare: inom det svenska ståthållarskapet av Påvliga Heliga gravens orden har ett trettiotal svenska riddare mottagit riddarslag.
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Robin Hood
Robin Hood är en traditionell litterär gestalt, enligt traditionen en legendarisk fredlös stråtrövare i 1200-talets England, första gången omnämnd år 1377 i William Langlands verk Piers Plowman. Ursprungligen, före slutet av 1800-talet, handlade hans gärningar mera om protest mot den lokala myndigheten och att ta tillbaka skattemedel och ge tillbaka till befolkningen. Robin Hood blev under modern tid istället känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga, något som varken stämmer överens med legenden eller med de flesta moderna framställningarna i film och litteratur. Robin Hoods äventyr har senare återberättats av bl.a. Howard Pyle (ex. The Merry Adventures of Robin Hood, 1883). Namnet blir översatt till svenska ”Robin [rödhake] huva”, och många menar att det sannolikt går tillbaka på en generell benämning för stråtrövare i högmedeltidens England där dessa kallades för Robinhoods
Legenden
Den moderna legenden handlar om Robin Hood och hans stråtrövarband som håller till i Sherwoodskogen vid staden Nottingham i England, och som har som princip att ta från de rika och ge till de fattiga. Robin är en ädel rövare som aldrig dödar någon som inte först anfallit honom och inte tillåter våld mot kvinnor. Rövarbandet består av hundratalet kunniga bågskyttar. Robin själv är en mycket skicklig bågskytt och hans antagonist, fiende, är enligt yngre versioner av legenden Prins John, sedermera verklighetens Johan av England, som regerar i brodern Rikard Lejonhjärtas frånvaro, när denne är ute på korståg. Under prins Johns regering lider folket nöd och rövarbandet i Sherwoodskogen är hjältar som hjälper folket att överleva. Det direkta förtrycket av folket utförs av prins Johns hjälpare och underhuggare, sheriffen av Nottingham.
Till de välkända figurerna runt Robin Hood hör den förrymde munken Broder Tuck, Röde Will och den starke Lille John som ironiskt nog kallades så för att han var så storvuxen, och Robins käraste Lady Marion.
Verkliga Förebilder
Staty över Robin Hood i Nottingham.
Huruvida en Robin Hood verkligen funnits i sinnevärlden är en omtvistad fråga. En vanlig version har varit att han i så fall ska ha varit en odalbonde vid namn Robert Locksley som blev fredlös efter en tjuvjakt. De flesta av dagens historiker menar att Robin Hood är en litterär figur som kan ha flera verkliga förebilder. En annan sådan person var Robert Hod från York, som inte kunde betala en skuld och därför förklarades fredlös. Samma historia berättas om William Robehod från Berkshire 1262. Dessutom fanns en rövare vid namn Gilbert Robynhod, som härjade kring Sussex på 1290-talet. På 1300-talet blev det populärt bland kriminella att ta ”artistnamnet” Robinhood och även Little John.
Digerdödens utbrott ligger bakom ett annat socialt fenomen som enligt en teori kan ha med Robin Hood-legenden att göra; när många dött i pesten blev det ont om arbetskraft, som tidigare hade varit billig och lättillgänglig, och gjort att den feodala eliten kunnat leva gott på bönders och livegnas arbete till låga löner. Nu var det plötsligt ont om arbetare och de fattigas arbetskraft blev mer efterfrågad, vilket gjorde att de kunde välja åt vem de ville arbeta, vilket fick lönerna och priserna på jordbruksprodukter i England att stiga. Detta tolererade inte adeln och kungen, som förbjöd stegring på priser på arbete och jordbruksprodukter. Detta ville naturligtvis inte bönderna, och många organiserade sig i gerillaliknande rörelser under olika ledare, bland annat Wat Tyler, som kom att bedriva gerillakrig mot kungamakten och som kan ha varit verklighetens förebild för Robin Hood-legenden.
Filmer Och Tv Serier
Disney’s Robin Hood
Robin Hood Prince Of Thieves
The New Adventures Of Robin Hood
Robin Hood
Läs om Bågskytte
http://www.selmamedia.goteborg.se/antoine-om-bagskytte/
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Jönssonligan
Jönssonligan
Från vänster till höger: Ragnar Vanheden, Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Rocky
Från vänster till höger: Ragnar Vanheden, Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Dynamit Harry
Jönssonligan är en fiktiv kriminell trio med komiska drag i ett antal svenska filmer. Det har gjorts nio filmer om Jönssonligan, samt fyra om Lilla Jönssonligan men alla ligamedlemmar förekommer inte i alla filmer. Filmmusikens tema är skrivet av Ragnar Grippe. Jönssonligan är ursprungligen en svensk bearbetning av den danska originalidén Olsen-banden, men har distanserat sig rejält från de ursprungliga danska filmerna efter hand. Jönssonliganfilmerna har idag blivit svenska kultförklarade klassiker, speciellt de två första filmerna Varning för Jönssonligan (1981) och Jönssonligan & Dynamit-Harry (1982). En reboot med nya skådespelare i rollerna hade premiär i januari 2015
Gruppen gör noga planerade stötar i Stockholm, men även på Mallorca och i Polen. Ligan tar sig fram i Vanhedens risiga Chevrolet Impala av 1964 års modell. Målet för Jönssonligans kupper är ofta kassaskåp, andra säkerhetsförvaringar samt larmsystem som är tillverkade av en firma som heter Franz Jäger i Berlin, som Sickan är specialist på. Den skumme affärsmannen och ärkerivalen Jakob Morgan Rockefeller Wall-Enberg Jr. (Per Grundén) brukar också vara viktig i kupperna.
Franz Jaeger Kassaskåp
Karaktärer
Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson spelad av Gösta Ekman Den smarta och välplanerade ledaren för ligan. Han är alltid iklädd basker och mörkblå kostym och röker ofta cigarr. Sickan är expert på kassaskåp av fabrikatet Franz Jäger, till vilket han använder stetoskop, talk, sämskskinn och plasthandskar för att öppna. Dessutom är han expert på andra säkerhetsförvaringar och larmsystem tillverkade av Franz Jäger i Berlin. Sickan markerar då och då att han inte är förtjust i sitt smeknamn och rättar bestämt personen som säger ”Sickan” genom att själv säga ”Charles-Ingvar”. I filmerna om Lilla Jönssonligan får man veta att han har en tvillingsyster som heter Sikkan Jönsson, vilket kan förklara smeknamnets ursprung
Sickan är ofta stressad och blir mycket lätt irriterad. Han planerar sina kupper mycket noga, som han själv uttrycker som ”tajmat och klart, in i minsta detalj”. Men när planerna spricker kan han bryta ihop och ”gå i barndom” som kumpanerna brukar säga. Då beter han sig som ett litet barn och börjar leka med skor. I den sjätte filmen får man veta att Sickan har övergått till detta stadium permanent under sin tid i fängelset och kommer troligen aldrig att bli sig själv igen. Gösta Ekman gav namnet Sickan till sin karaktär som en hyllning till skådespelerskan Sickan Carlsson.
Ragnar Vanheden spelad av Ulf Brunnberg Före detta bilförsäljare som använder en några nummer för liten kostym. Han har alltid på sig en hatt som i den sjätte filmen antyds att det kan vara en Borsalino. Vanheden har en förmåga att snacka sig ur situationer och kan dyrka upp de flesta lås. Han har även viss kunskap om kassaskåp och är den ende i ligan som kan öppna skåp av märket Marshall. Han fungerar också som ligans chaufför. Vanheden har ett mycket speciellt kroppsspråk och en utpräglad stockholmsdialekt. Han är mycket förtjust i kvinnor och brukar sniffa Vicks Inhalator (ett stift mot nästäppa). Vanhedens vanliga kommentar efter att Sickan har presenterat sin senaste plan är ”Lysande, Sickan!”.
Rocky spelad av Nils Brandt Finlandssvensk klumpig bov med stor kärlek till sötsaker. Han är gift med Eivor och har en son, Bill. Rocky brukar bära doktorsväskan med sakerna till kupperna. Han är feg och lider av cellskräck. I den tredje filmen sades Rocky ha flyttat hem till Finland och ersattes därför av Harry.
Harry ”Dynamit-Harry” Kruth spelad av Björn Gustafson Vanhedens kusin. Han är galen i öl och dynamit. I den andra filmen anslöt han sig till ligan, och fick ersätta Rocky i den tredje. Därmed blir Harry den som får bära på ligans doktorsväska. Han lider av höjd- och vattenskräck. I den tredje filmen har Harry blivit ihop med Doris, och de gifter sig i den sjätte filmen. Efter en mer eller mindre lyckad sprängning kan han bli sittande på marken bland fallande pengar och bråte och nöjt utbrista ”Vilken jävla smäll!”.
Doris spelad av Birgitta Andersson Harrys flickvän, sedermera fru och ofta en inofficiell ”extramedlem”. Introducerades i Jönssonligan Får Guldfeber och medverkar i alla efterkommande filmer.
Dr. Max Adrian ”Doktorn” Busé spelad av Peter Haber Sickans psykiatriker och tillfällig ligaledare i Jönssonligan & Den Svarta Diamanten där han lierar sig med Vanheden och Harry för att utföra en kupp, på uppdrag av Wall-Enberg, med Sickans nedskrivna plan. Busé gör även ett kort framträdande i Jönssonligans största kupp.
Herman Melvin spelad av Stellan Skarsgård Busés fängelsekamrat och tillfällig ligaledare i Jönssonligans Största Kupp. Han är en mycket skicklig ficktjuv. Därtill är Melvin enormt aggressiv, han försöker till exempel bränna ner saker med en cigarettändare då han blir frustrerad.
Sven-Ingvar ”Sivan” Jönsson spelad av Johan Ulveson Sickans bror och tillfällig ligaledare i Jönssonligan Spelar Högt. Sivan jobbar på Kungliga Operan i Stockholm där han oftast klantar till det. Precis som Sickan kan han gå i barndom.
”Mormor” Jönsson spelad av Margreth Weivers Sickans och Sven-Ingvars mormor, som fortfarande behandlar Sven-Ingvar som en femåring, trots att han är vuxen. ”Mormor” Jönsson är ett kriminellt geni och var den som lärde upp Sickan. Hon anlitar Vanheden och Harry i Jönssonligan Spelar Högt, i ett försök att hämnas på Wall-Enberg och återställa släktens heder.
Jakob Morgan Rockefeller Wall-Enberg Jr: Skum affärsman och ständig nemesis, vanligtvis bara kallad ”Wall-Enberg”. Namnet konstruerades som en parodisk hommage till namnen på finansmannen Anders Wall och familjen Wallenberg. Han spelas av Per Grundén.
Biffen (Johansson): Wall-Enbergs chaufför och hejduk. Sägs av Dr. Busé ha förträngt känsloregister, deformerat intellekt och ska vara i akut behov av psykoterapeutisk intensivvård. Spelas av Weiron Holmberg utom i Jönssonligan dyker upp igen där rollen görs av Lars Dejert.
Eivor: Rockys fru, spelad av Siw Malmkvist endast i Varning För Jönssonligan.
Bill: Rockys son, som spelas av Bengt Stenberg i Varning för Jönssonligan och Peder Ivarsson i Jönssonligan & Dynamit-Harry.
Catrin, ”Plommonet”, Vanhedens flickvän i Jönssonligan & Dynamit-Harry som spelas av Mona Seilitz.
Herr Appelgren, ”Äpplet”, ”Plommonets” far, som driver butiken Appelgrens Radio & TV i Jönssonligan & Dynamit-Harry, spelad av Sten Ardenstam.
Dr. Fritz MüllweiserTysk kodningsexpert som samarbetar med Wall-Enberg i Jönssonligan får guldfeber, spelad av Sten Ljunggren.
Järnarmen Manfred Tystlåten underhuggare till Wall-Enberg, som samarbetar med Biffen i Jönssonligan dyker upp igen. Hans högra arm är en protes i järn. Till armen har han också två olika handproteser; den ena är en krok som även kan skjuta ut knivar, den andra är en kulspruta. Han har dessutom tänder av metall. Karaktären spelas av Johannes Brost.
Gertrud German Antikvitetshandlare i Jönssonligan på Mallorca, spelad av Margaretha Krook.
Ödlan Underhuggare till German i Jönssonligan På Mallorca, som spelas av Johann Neumann.
Brorsan Underhuggare till German samt Ödlans bror i Jönssonligan På Mallorca, spelad av Roland Jansson.
Lillis Doris son, som Doris fick innan hon träffade Harry. Lillis är med i Jönssonligan & den svarta diamanten och Jönssonligans största kupp. Han spelas av Elias Ringqvist.
Kriminalkommissarie Svensson Erfaren polis som är trött på Jönssonligan och alla deras ouppklarade fall, spelad av Jan-Olof Strandberg endast i Varning För Jönssonligan.
Kriminalassistent Holm Ung och naiv polis, som är kollega till Svensson. Han spelas av Tomas Norström endast i Varning För Jönssonligan.
Kriminalkommissarie Persson Knivskarp och framgångsgirig kriminalare som har oturen att råka ut för Jönssonligan. Han är med för första gången i Jönssonligan & Dynamit-Harry. Persson tvingas gå i förtidspension i uppföljaren Jönssonligan får guldfeber men är tillbaka i tjänst redan i nästa film, Jönssonligan dyker upp igen. Han gör sitt sista framträdande i Jönssonligan på Mallorca. När han spelas av Carl Billquist är han en seriös och realistisk figur, men i Kent Anderssons tolkning var karaktären mer komisk.
Kriminalassistent Gren Perssons kollega, spelad av Dan Ekborg i Jönssonligan & Dynamit-Harry, Jönssonligan dyker upp igen och Jönssonligan på Mallorca. I Jönssonligan Får Guldfeber spelas han av Jan Waldekranz.
Kriminalkommissarie Lohman Polis som är mycket intresserad av opera. Han är väldigt förtjust i sin Borsalinohatt, som han säger inte är en hatt, utan en personlighet. Lohman gestaltas av Björn Granath endast i Jönssonligan & Den Svarta Diamanten.
Kriminalassistent Andersson Kollega till Lohman, som hör dåligt på grund av att han har fått in vatten i öronen i Jönssonligan & Den Svarta Diamanten. I Jönssonligans Största Kupp är han Beckmans kollega. Andersson spelas av Pontus Gustafsson.
Polismästare Holmberg: spelad av Bernt Lindkvist Jönssonligan & Den Svarta Diamanten och Jönssonligans Största Kupp.
Kriminalkommissarie Beckman spelad av Carl Magnus Dellow endast i Jönssonligans Största Kupp.
Filmer
Varning För Jönssonligan
Biopremiär 4 December 1981
Jössonligan Och Dynamit Harry
Biopremiär 17 September 1982
Jönssonligan Får Guldfeber
Biopremiär 19 Oktober 1984
Jönssonligan Dyker Upp Igen
Biopremiär 24 Oktober 1986
Jönssonligan På Mallorca
Biopremiär 3 November 1989
Jönssonligan & Den Svarta Diamanten
Biopremiär 30 Oktober 1992
Jönssonligans Största Kupp
Biopremiär 3 Februari 1995
Jönssonligan Spelar Högt
Biopremiär 25 December 2000
Lilla Jönssonligan Filmer
Lilla Jönssonligan Och Cornflakeskuppen
Biopremiär 29 november 1996
Jönssonligan På Styva Linan
Biopremiär 28 november 1997
Lilla Jönssonligan På Kollo
Biopremiär 23 januari 2004
Lilla Jönssonligan & stjärnkuppen
Biopremär 27 januari 2006
Reboot
Jönssonligan Den perfekta stöten
Biopremiär 16 januari 2015
En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm
Antoine Om Selma Lagerlöfs Torg
Selma Lagerlöfs Torg
Selma Lagerlöfs torg sett från vägen Backadalen
Selma Lagerlöfs Torg byggdes 1971 och är ett lokalt centrum i norra delen av Hisings Backa i Göteborg. Det ligger cirka 4 kilometer norr om Göteborgs centrum.
Torget är uppkallat efter författaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Nationalteatern hade under många år på 1970-talet sin hemvist på fritidsgården vid torget. Svenska Balettskolan i Göteborg och Skälltorpsskolan är två grundskolor i anslutning till torget.
Selma Lagerlöf
Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, född 20 november 1858 på Mårbacka i Östra Ämterviks församling i Värmland, död 16 mars 1940 på Mårbacka, är en av Sveriges mest framgångsrika och uppskattade författare. Selma Lagerlöf var 33 år när hennes debutroman Gösta Berlings saga utgavs 1891. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
Lagerlöf var den första kvinnan i Svenska Akademien och den första kvinna som fick Nobelpriset i litteratur. Hon var även en av ursprungsledamöterna i Samfundet De Nio.
Även om Lagerlöf förknippas med Mårbacka bodde och verkade hon i Falun under många år, och det var där hon skrev några av sina främsta verk. Även sedan hon flyttat tillbaka till Mårbacka återvände hon flera gånger om året till Falun
Selma Lagerlöf 23 år gammal
Biografi
Uppväxtåren
Selma Lagerlöf föddes 1858 på herrgården Mårbacka som femte barnet av sex till löjtnant Erik Gustaf Lagerlöf (1819–1885) och Elisabet Lovisa Wallroth (1827–1915).[1] Hennes farfar, Daniel Lagerlöf (1776–1852) var kusin till Esaias Tegnér och hennes farmor, Elisabet Maria Wennervik (1784–1864) var dotter till en komminister. Selma Lagerlöf var även släkt med Erik Gustaf Geijer.[2] Hon föddes med en höftskada som orsakades av att ledkulani höften saknade ordentligt fäste.
När Lagerlöf var tre och ett halvt år gammal, sommaren 1862, blev hon sjuk och helt förlamad i båda benen. Detta försvann lika plötsligt som det hade kommit, men hon hade under sin barndom inte lika lätt att leka som andra barn.
Som många andra barn i borgerlig miljö på den här tiden fick syskonen Lagerlöf sin utbildning i hemmet eftersom det nya folkskolesystemet inte var fullt utbyggt. Deras lärare kom till Mårbacka och undervisade, och Lagerlöf fick undervisning i både engelska och franska.
Selma Lagerlöf var allvarligare och stillsammare än sina syskon och kamrater, något som delvis berodde på hennes höftskada. Men hon var ett begåvat barn och tyckte mycket om att läsa. Den första roman hon läste var en indianbok – Osceola av Thomas Mayne Reid – och redan då, vid sju års ålder, bestämde hon sig för att bli författare.
Vid fjorton års ålder tillbringade Lagerlöf en tid i Stockholm för att få sjukgymnastik för sin höftskada. Om resan till huvudstaden och händelser där berättar hon i Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Enligt den boken vistades hon några månader i Stockholm för sjukgymnastik redan som nioåring.
Framtid för Selma Lagerlöfs Torg
Selma Lagerlöfs Torg och kringliggande kvarter genomgår en omfattande ombyggnation och förändring dom närmaste åren med byggstart under hösten 2017. Torget växer med 1000 nya bostäder, kontor, handelhus och ett nytt stadsdelshus med rum för kultur tillsammans med nya torgstråk och parkstråk. Det ska även uppföras en ny idrottshall som är unik genom studentlägenheterna som omgärdar hallen. Ett sätt att bygga som inte gjorts tidigare i Sverige.
I framtiden planeras även att en spårvagnslinje dras till Backa förbi Selma Lagerlöfs Torg. Tänkbar tidshorisont för spårdragning är 2023–2025
En Artikel Av Antoine ” Anton” Holm
Antoine Om Vikingar
Viking
Vikingar, från fornnordiska víkingr, var sjökrigare, sjörövare, upptäcktsresande och kolonisatörer från i huvudsak nuvarande Norden, som deltog i båtburna plundringar och krigståg i Europa och Västra Asien från 793 fram till 1100-talet, det vill säga under den yngre järnålderns sista period, som också kallas vikingatiden. Vikingar upptäckte Nordamerika samt koloniserade Island och stora delar av de brittiska öarna samt dagens Ryssland. Vikingarna bedrev också omfattande handel.
Den moderna bilden av vikingen började formas under nationalromantiken på 1800-talet, då dessa alltmer övertog rollen som heroiska förfäder att se upp till från folkvandringstid krigare. Därefter har begreppet kommit att utvidgas allt mer, från att syfta främst på krigiska skandinaviska sjöfarare till att i princip syfta på alla skandinaver under perioden. Ett mer sammanfattande begrepp för dåtidens nordbor är annars nordmän.
Etymologi och betydelse
Det finns olika teorier om ordets ursprung. Till exempel:
att fara i viking kommer av att man låg i försåt med sina skepp i havsvikar.
personer från Vikens rike, som en del anser syftar på området öster och väster om Skagerak, motsvarande dagens fylken Vestfold i nordväst; Akershus och Østfold samt dagens Bohuslän till Göta älv i sydöst, inklusive hela Hisingen.
ett ord för ”byte av roddarlag” som härstammar från tiden innan nordborna hade lärt sig seglarkonsten.
det latinska ordet vicus (’by’, ’köpstad’), via fornengelskans wíc, vilket skulle förklaras med att vikingarna främst var köpmän
Vikingamyter
Vikingarna är en mytomspunnen grupp av människor. I synnerhet under nationalromantikens dagar på 1800-talet tog denna mytbildning fart.
Bland svenska arkeologer är det främst Historiska Museets Fredrik Svanberg som under senare år gått i spetsen för att ”avmytifiera” den sena järnålderns skandinaver genom att söka visa fram var det arkeologiska faktaunderlaget slutar och nationalromantiken börjar.
Hjälmar med horn
Leif Eriksson på stranden Vinland, framställd så som vikingar ofta brukar avbildas i modern tid. Hornen på hjälmen är en modern missuppfattning
Uppfattningen att horn skulle finnas på vikingarnas hjälmar uppstod under den nationalromantiska epoken i slutet av 1800-talet. Det finns avbildningar av människor med hjälmar med horn, bland annat på den danska Gundestrupskitteln från år 100 f.Kr. Den enda järnåldershjälmen med horn som hittats i Europa kommer dock från England, och är inte från vikingatiden utan från tiden 150-50 f.Kr., flera hundra år före de första vikingaräderna. Den ringa godstjockleken antyder dessutom att den haft en ceremoniell användning då den knappast kan ha erbjudit något vidare skydd i en strid.
Däremot finns det flera skandinaviska avbildningar från sen järnålder som föreställer dansare iförda vad som vid en första anblick skulle kunna tolkas som behornade hjälmar. En närmare studie visar dock att de förmodade hornens spetsar är försedda med fågelhuvuden. Det rör sig alltså även här snarare om någon form av ceremoniella huvudbonader.
Fynden av vikingatida hjälmar är få, det rör sig i dagsläget om tre säkert identifierade fynd i hela Norden: Gjermundbu i Norge, Tjele i Danmark samt från Lokrume på Gotland. Bildbevisen är däremot desto fler, exempelvis på gotländska bildstenar, Bayeux-tapeten och den lilla skulpterade så kallade Sigtunavikingen. Samtliga saknar horn.
Runstenar
Runstenarna är en viktig samtidskälla för vikingatida expeditioner, och namnger många olika aktörer. Sådana stenar återfinns på flera platser i Norden. Ett exempel är runstenarna i Mälardalen i Sverige, som restes till minne över det ödesdigra Ingvarståget in i dagens Ryssland under tidigt 1000-tal. Förutom att vara en källa om vikingarna, så är runstenarna också källor till samhället i övrigt i de nordiska områdena.
Vapen
Svärd
Sköldar
Utrustning
Hjälmar
Kroppsrustning
Till Krig!
För Oden! För Valhalla!
Nordisk mytologi
Nordisk mytologi är den samling myter som fanns i Norden under förkristen tid, ofta starkt förknippade med vikingatiden. Mytologin och traditionerna är dock äldre och härstammar ur andra germanska myter. Den utövade religion, som i förkristen tid omgav dessa myter, brukar kallas asatro, en benämning som kom i bruk på 1800-talet. Med kristnandet av Norden kom myterna efter hand att föra en alltmer tynande tillvaro. Delar av myterna fanns på 1800-talet fortfarande bevarade i den nordiska folktron. De viktigaste källorna till dessa myter är den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet.
Vikingar I Tv och Annat
Filmer
https://en.wikipedia.org/wiki/Category:Films_set_in_the_Viking_Age
Serier
Vikings Hem Till Midgård
Norsemen
Tv Spel
https://en.wikipedia.org/wiki/Category:Video_games_based_on_Norse_mythology